Klassisk skola

Jaha, imorgon drar början på slutet igång då! Jag är inte så fett pepp, men livet går väl vidare i alla fall. Jag har i varje fall valt kläder som gör mig lite peppare, typ en ganska gay outfit med mintgrön oversizepullover och trasiga jeans och svarta läderConverse och sådär. Klassiskt men snyggt. :)

Något annat som är snyggt och klassiskt är typ allt som innehåller Audrey Hepburn. Jag har, töntbög som jag är, införskaffat mig en hel box med tre av hennes filmer: Sabrina, Kärlek i Paris (?) och Frukost på Tiffany's (YESYESYESYESYESYESYES!!!!!!!). Jag tror att alla behöver lite Hepburn när hon är som bäst, det är liksom äkta kärlek och jag blir glad in i hjärtat för att hon är så vacker. :) Jag tror på klassiskt och ska nog börja klä mig mer indiebögigt fast med en retro touch så att det blir lite klassiskt ändå. Jag ska jobba på det där filmiska så att jag ser ut som en karaktär ur en indiefilm, oh yes, hot, hot, hot!!

Ska försöka återkomma med ett vettigare inlägg imorgon, kram!
//Emil.

ps. På ett sätt önskar jag verkligen att det var den gamla skolans skola jag skulle till imorgon, ni vet där man har uniform och måste slå in sina böcker och där man alltid blir kallad vid efternamn. Eller en skola som dem i Glee (Dalton eller Mc Kinley, vilket som), vilket som funkar för mig! ds.

Gösta 'Snoddas' Nordgren - Flottarkärlek (1952)

Igår när jag var depp pratade jag med pappa i timtal och sedan lyssnade vi på skön musik, gött! (Älskar sånt här ja', haha.)

Jobbiga bloggerskor

Får lite krupp på alla pop/panda/indie/hipster/vadfandenuvaltattkallasig-brudar som bloggar om livet, kärlek, rosor och mat, typ. Dör! Vad är grejen med att fotas med tusentals människor bara för att se populär ut? Vad är grejen med att inte använda hjärnan till något annat än hatthängare eller typ vara helt överpolitisk och apjobbig? Jag får typ lite magont bara av att tänka på den ångest de själva måste känna när de dagligdags uppdaterar sina bloggar med lögner, för de kan ju omöjligt leva så som de vill påstå att de gör på riktigt för mitt 18åriga liv har hittills inte visat mig något i stil med "gulliga små lantklyschor som doftar sommarregn och rosa hjärtan" eller "en stadssilluett av neon och galenhet, där vi alla samlas och ror med livets åror tillsammans framåt mot kärleken". Sådant finns helt enkelt bara i dessa tjejers fantasi.

Förstå mig rätt nu, men ibland är jag faktiskt jäkligt glad över att jag valde pojkevägen! Jag behöver inte längre slåss i en värld av lolitakomplex, popfeminism och tyllkjolsångest. De få gångerna jag gör det ändå så är jag hur som helst inte aktören utan snarare observatören, mycket skönt.

I mitt blogghat så bör jag också säga att det inte är alla bloggar jag hatar såhär. Det finns givetvis flera finfina sajter därute som inspirerar mig avsevärt och som jag kan goa in mig i när jag slösurfar. Dock så blir de sajterna mindre och mindre av politisk natur och mer och mer av något som rör typ härliga bögar som snackar om absolut ingenting viktigt alls/peppa folk i rulle som jag ändå vill ha lite påhittad koll på/kompisar och kul folk/bloggar som berör mode (okej, kanske hör till nonsensbögarna) eller bristen på kläder (berör DEFINITIVT nonsensbögarna!). Varför gillar jag då sådant här? Jo, för att jag gillar helt enkelt saker som gör mig glad, och let's face it, jag blir inte alls särskilt glad av ångesttjejer som vill se ut som en rosa fluffdröm. Jag har liksom varit lite en av dem och varit depp för att jag inte var det tillräckligt bra och trovärdig och livet var kaos och blablablablabla. De bloggar som gör mig glad är de där folk tillåts vara som folk är mest, det vill säga lite fula och råa och felstavade och apa! Apa! Bra ord. AAAAAAAAAAAAAAAPAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

//En AP(haha, astråkigt)trött-på-jobbiga-brudar Emil.

ps. En till grej som är stört med dessa brudar är att jag är typ 100% säker på att de fuckar upp andra brudars sätt att vara brudar, jag tror jag blev något annat mycket därför... ds.