En novell skriven i diktform. (Tillägnad min Banan.)

Mer queer.

Ljudet av musik. Inte melodisk. Trummor och kanske något mer. Synen av kroppar. Dansandes. Suddigt på grund av de glömda glasögonen. Hela världen som i ett filter, suddigt och skumt. Som att dra ner en plastfilt över ett glasfönster - inte fläckigt, men inte riktigt klart. Så var världen, även med glasögonen på.

September ett år tidigare. Kväll. Hjärtat är fullt av gitarrer och framtidsplaner.

Musiken fortsätter, hårdare nu. Rytmen går över till inspelad rock. Scenljuset börjar bli snabbare, mer ryckigt nu. Tankar som virvlar i huvudet i takt med musiken. Svårt att fokusera nu.

Redan mars, finns inte mer.

Musiken lugnar ner sig. Jag känner mig klibbig på grund av en spilld Snapple. Lugnt nu. Börjar fatta, kanske…

En resa till Mallorca med klass 9c. För lite vuxna och för många barn. Ont i magen, tillsynes inuti. Stress?. Långa samtal i solen, men egentligen för korta. Fyra nätter av hårdsömn och fyra kvällar av för mycket tankar.

Musiken skapar tankar igen. Fattar ingenting. Alls.

En bal med för mycket förväntningar. För mycket grönt och brunt.

Självklart nu. Inte tveksamt.

Skolavslutning. Klar med allt. Klar med alla. Rullar ifrån på lättare hjul. Fyllda av gatusmuts och utan doft av grundskolan. Söta kläder som snart inte stämmer. Pratar om allt det gamla, men nu med distans. Väntar på sommaren.

Musiken tystnar helt. Föreställningen är slut och folk reser sig för att gå. Jag är tagen, mest av mina tankar.

Sommaren kommer och jag får en bok. Sarah Waters. Läser den och det känns lite bättre. Klänning mot klänning är finare. Bättre. Mer äkta? Men ännu är bögar söta.

Vi går ut ur lokalen. Går hem för kvällen är varm. Jag vet inte om jag kan säga det högt, men jag vet att det är så det ligger till.

Sitter på Gotland till ljudet av en symaskin. Krinoliner skapas och korsetter görs om. Vet att jag inte kommer låsas. Tvärtom.

Pratar om föreställningen och om kroppar. Jag konstaterar att det var en mycket gripande föreställning. Gillade anatomin. Gör det fortfarande. Muskler som jobbar på suddiga människor. Väldigt suddiga.

Den sista dagen i Juli och allt är mycket. Har haft svårt att sova i många nätter. Ledsen på kvällarna, glad på dagarna. Eller? Vet att det nästa dag är dags för parad. Kommer dansa och skrika och tjoa i timmar. Härliga tunnelbanor. Men det sista visste jag inte.
Kommer hem och går in på toaletten. Berättar att jag är lesbiskt. Skrattar inombords för nu är det sagt. Jag är en officiell flata. Fantastiskt!

Sitter i mitt rum, snart ett år senare och tänker tillbaka. Tittar i en gammal kalender och låter orden däri tala för sig själva. Lång väg att ta sig fortfarande, men nu är jag en bra bit på väg. Komma ut gör jag ännu. Kommer alltid vara så. Långt hår och söta klänningar - näst intill ett minne blott. Har ännu mycket framför mig. Namnbyte. Genusvetenskap och kanske därav folk som är lika. Kollektiv och politik. Böcker och texter att läsa och skriva. Människor att träffa. Korregeringar. I personlighet och i utseende. Kanske hormoner. Kanske röstpedagog. Många byten, men inuti är jag samma. Den som på något sätt alltid funnits där, både under tyllkjolar och kängor. Saker har jag lärt mig. Så mycket som är ljug. Människor, känslor, åldrar och kön. Samma sak är också sanning. Sanning hos mig. Personen från september finns någonstans där, men i annan tappning nu. Mer queer.