Idag var jag i skolan på morgonen, men blev tvungen att gå hem efter bara en lektion på grund av världens jäkla dunder- och brakvärk i magen min. Därför missade jag än en gång japanskalektionen, som jag nu alltså inte varit på sedan innan höstlovet. (Måndagens var inställd så tekniskt sätt har jag faktiskt bara missat tre.) För att ta igen detta så har jag suttit och pluggat typ 96 sidor japanska idag och då slog det mig hur mycket jag faktiskt saknat hela den grejen. Förut så gjorde jag ju det typ nästan så fort jag fick tid över. Eller att säga att jag flitigt satt och studerade det japanska språket vareviga dag är nog en ganska kraftig överdrift, men att påstå att jag varje dag levde i någon slags Japanbubbla vill jag ändå säga är att tala sanning. För mig var det mycket tack vare japanskan som jag kunde ta mig igenom min, tyvärr ganska grova, period av ångest jag hade då jag var fjorton eftersom jag i det intresset fick ett ställe att slappna av. Kan man inte uttrycka sina ångestkänslor på ett vettigt sätt i språk så tycks de konstigt nog faktiskt upphöra att existera för en liten stund.
Idag är jag betydligt bättre på japanska än vad jag var som fjortonåring, men fortfarande släpper jag mina problem och issues då jag håller på med något som rör detta. Det kan ju bero på att jag betingat språket som något positivt, men framförallt vill jag nog ändå påstå att det beror på att jag när jag sysslar med det här går in i något slags typ av Japan-mode där jag helt genuint och ärligt faktiskt kan säga att jag är lycklig. Detta gäller inte alls i samma grad på lektionerna i skolan som när jag själv sitter hemma i min lägenhet och fipplar. Tur att jag har något så bra som japanskan!
//Emil.
