Klockan är bara tjugo i tio på kvällen och ändå är jag så trött att jag bara vill försvinna. Tre skoldagar på raken tar typ udden av mig helt och jag undrar lite vart jag ska ta vägen för att gömma mig och bygga upp lite krafter igen. Det konstigaste av allt är ju nästan att det händer massvis av roliga saker i mitt liv och att jag har massvis av saker att se fram emot, men ändå känns livet lite som en jättelik varböld som när som helst kan spricka och bli till ett öppet sår typ... Nu låter jag ju troligtvis inte så lite deprimerad när jag skriver detta, men ni får inte tro att jag är på väg att hoppa från Västerbron i morgon eller så. Jag är inte suicidal utan bara ganska less på skolan, skolan, skolan, att bo hemma och skolan. På fredag eftermiddag kommer jag vara pepp igen, kanske redan imorgon eftersom jag då har klarat av ytterligare tjugo procent av den här veckan så då har jag bara en enda liten sketen dag kvar innan det är dags för Popaganda och att ha så roligt att jag dör, eller något i den stilen.
Kom igen nu Emil, peppa upp dig själv lite! Sluta se livet som något negativt och tänk på roligare saker istället! Din dag har ju faktiskt varit bra hittills, tänk på det istället för att göra folk deprimerade med dina tonårsfasoner. Hej då deppiga blogginlägg, hej vit chokladkaffe och piggare ögon (och naturkunskapsläxa som jag tog på mig frivilligt idag, dum som jag är)!
//Emil.
