Ett spel.

Jag ligger på en säng, bortsätt från det vita tunna lakanet i siden som täcker min kropp är jag naken. Min kropp är vitpudrad och alla mina fräknar är därav dålda. Ögonbrynen är mörkade och ögonen hårt sotade. Läpparna är svartmålade. Jag ligger och tittar bort mot det stora, vidöppna fönstret där vinden får de vita gardinerna att dansa. Jag ler när jag hör dina fotsteg bakom mig. Du sätter dig på sängkanten och vänder mig över på rygg. Vi säger ingenting, men i våra ögon leker ett enat samförstånd. Dina fräknar syns. Du är inte målad bortsett från naglar som du lackat med dovaste purpur. Vi ler och du lutar dig över mig och du trycker din näsa mot min. Våra röster bryts i ett skratt och jag tillåter mig helt att vika min stämma. Jag vet att du ser mig som den jag är, oavsätt vilken tonart jag låter skrattet klinga. Du drar dina naglar över mina revben, löst som en kittling. Våra skratt går över i kyssar och du kysser dig nedåt mot min navel. Inom mig bubblar lava med iskuber som flyter upp mot ytan och inom dig förankras rötter med vind. Vi har bytt element och delat alla hemligheter. Du kallar mig Harlekin. Det finns inte mycket mer att säga varandra, förutom de miljoner saker vi tänker på just i detta ögonblick. Vi avbryts av en annan du som frågar om han får vara med, det får han så vi gör plats för ennu en spelpjäs och startar upp ett nytt spel. Ställningen är nästan jämn. //Emil. ps. Vill ha det här som verklighet. ds.