Det handlar om identitet. Det handlar om synen på sig själv, på sitt egna, på jaget. Det handlar också om att visa respekt och alla sådana saker.
Jag har haft en hel del för mig den här hösten så helt naturligt har det liksom blivit så att jag halkat efter med några Glee-episoder. Dock slog det mig för någon dag sedan hur mycket jag verkligen saknat det. Så nu har jag alltså börjat titta igen.
När jag tänker på Glee så slår det mig varje gång, hur klyschigt det än må låta, att Artie (den rullstlolsburna karaktären, för er som inte är några insnöade Gleeks) faktiskt har gjort väldigt mycket gott för mig. Det kanske låter helt sjukt, men det har hänt mig mer än en gång att folk dragit en paralell mellan mig och honom och därav fattat grejen snabbare. Förstått att det inte är mitt huvud som är nedsatt. För mig har det underlättat något så enormt att inte hela tiden behöva bevisa att jag har huvudet på skaft. Istället kan jag bara vara jag.
Artie må vara rullstolsburen, men det är långt ifrån allt. Folket bakom Glee har vekligen lyckats få fram att man, oavsett funktionsnedsättning, är en människa precis som vem som helst. Artie är nörd, han är bitvis jäkligt töntig, i vissa episoder har han varit mer eller mindre idiotisk och i andra en härlig en. Han tillåts förlora oskulden tidigare än andra karaktärer och han har flera förhållanden. Han går med i fotbollslaget och har en inövad koreografi till alla danser som görs av "New Directions". Han är helt enkelt beviset på att personer i rulle inte bara är handikappade tycka-synd-om-idioter. Dessutom så är han med i en massproducerad TV-serie som visas, och dyrkas, internationellt.
Tack Glee!
//En svensk Artie~
