Året hade nått fram till oktober månad så Stockholm var nu helt utelämnat till den annalkande vintern. Inne på en bar någonstans på Södermalm var det packat med folk för ett ganska nytt startat band var fyrtiofem minuter inne i sin andra spelning någonsin. Musiken var jazz så publiken var skapt därefter. Genomsnittsåldern var någonstans runt de dryga fyrtio, men givetvis fanns det undantag både uppåt och nedåt. Folk pratade och skrattade med höga röster, ljudnivån var precis sådär hög som den brukar ha för vana att bli då alla på lokalen blivit lite lagom på lyset. Alla verkade ha minst en person att skratta högt med, även på scenen hördes röster. Dock så skulle man lägga märke till att det på baren fanns ett undantag, om man bara tog sig tid att titta lite mer på djupet. Vid ett hörnbord, precis under en lågt hängande taklampa vars ljus spred sig dovt över en liten yta på bara några kvadratmeter, satt nämligen en ung man ensam och helt i tysthet. Han såg inte ut att vara en dag över tjugo, men hade ändå något i sig som talade för en viss livserfarenhet. Han var helt klädd i gråa kulörer och på huvudet så bar han en stukad basker. Den vänstra foten rörde sig lite nonchalant i takt med musiken, men i övrigt satt han stilla. Framför honom på bordet låg en anteckningsbok i svart skinn, en reservoarpenna i mörkt stål, ett till hälften urdrucket glas med öl och ett lipsyl. Lipsylet låg mer korken bredvid sig och det såg ut att vara ganska använt. Den unge mannen vid bordet tog lipsylet mellan sina fingrar och tittade fundersamt på det. Det uppstod en liten rynka mellan hans ögonbryn då han iakttog det lilla stiftet och det syntes att han var i djupa tankar. Han vände och vred på stiftet och bytte efter en stund hand. När han fortsatt på det här viset ytterligare en stund så satte han till sist tillbaka det på sin forna plats. Han lutade huvudet i händerna medan han tittade ut över golvet framför sig. Baren han befann sig på hade fungerat lite som ett stammisställe för honom den senaste månaden då hans vanliga café var stängt på grund av renovering. Han behövde ha en plats att vara på bortsätt från hemmet och det var viktigt att platsen var ett ställe där han kände sig hemmastadd, men där han samtidigt kunde få vara ifred i någon timma eller två. Det var nämligen på dessa platser han arbetade. Hans titel är författare, men ännu har han inte fått något verk utgett, bortsätt från kortare noveller och en hel drös med krönikor där han förkastar allt ifrån biff med lök till skolans uppbyggnad. Att förflytta sig från ett café till en bar krävs en viss planering, det blir nämligen en hel del omjusteringar i vardagen då man inte längre kan ha förmiddagarna som utsatt arbetstid eftersom stället man ska skriva på först öppnar vid åtta. Mannens liv har därför ändrat sig ganska drastiskt och kanske är det därför han ser så trött ut, eller beror de mörka ringarna under ögonen på något annat?
Musiken har nu gått från svårjazz till något av mer dansvänlig natur, så det är få som inte befinner sig ute på dansgolvet och rör på fötterna. Mannen iakttar förändringen i folks leenden och hur alla där inne går från att ha varit glada och uppslukade av musik och fest till att bli något som mer och mer skulle gå att likna vid rovdjur på jakt. Nu är det bråttom att hitta en danspartner, man får ju inte gå hem ensam i kväll! Att behöva sova en natt till utan en varm kropp att ty sig till går bara inte an, inte så länge man kan göra det motsatta i varje fall. Ett, kanske något sarkastiskt, leende sprider sig över den unge mannens läppar. Tankarna som rör sig i hans huvud talar alla för hur simpel mänskligheten är, hur vi inte kunnat ställa oss över djurens instinkter civilisationen till trots. Vad de sökande människorna på dansgolvet inte vet är att de kommer gå hem ensamma, hur de en försöker lobba för det motsatta. Man förblir alltid ensam om man tror att en annan människa är det enda sättet att inte vara det. Den unge mannen själv har ingen att gå hem med i kväll, men precis som alla kvällar innan så är han inte lämnad åt sig själv för det. Han har alla sina tankar, alla sina karaktärer i huvudet och bara det är folk nog att uppta en hel arena. Imorgon har han möte med förlaget för att berätta om sina idéer till det som är tänkt att bli hans debut, kritiker är redan beredda på ett mästerverk. Det är inte förrän nu han kommit på hur det ska börja, allting ska börja på en bar. En tom bar där någon har glömt sitt lipsyl. Mannen tar återigen upp lipsylet och lyfter av korken och doftar på det. Fruktigt, bäraren var någon med bestämda åsikter. Det var väl använt så personen saknar det garanterat. Han har inte tidigare sätt märket så det kommer bli svårt att ersätta. Perfekt, nu har han sin historia!
