Gåvor från mig själv.

Jag klarar inte så mycket mer. Varje minunt vill jag ge upp. NaNoWriMo är bland det värsta jag har tagit mig för. Jag drabbas av plötsliga ångestattacker på grund av min text och jag mår dåligt så fort jag inte skriver på den. Tro nu för allt i världen inte att det gäller någon slags ordpress, att det är den som gör mig deppig. Nej, det är allt annat. Det är den historien som hela tiden tar nya former, alla karaktärerna som säger mer om mig än någonting annat. Det faktum att den är så privat att jag inte ens kan läsa den själv. Att jag har ont i magen och ont i hjärtat. Det faktum att jag känner allt detta, trots att berättelsen inte ens är bra. Ingen har dött och kanske kommer alla överleva. Allt handlar bara om relationer och karaktärerna har ingen botten. Jag hatar den så himla mycket och vill bara att november ska vara över. Nu!

Dock kommer jag inte sluta innan jag har nått mina 50 000 ord, inte för allt i världen. För det här är ändå det absolut bästa jag gjort. Det är något jag kommer ta med mig genom hela mitt fortsatta liv. Jag har nämligen aldrig lärt mig så mycket vikitga saker om mig själv (och andra) som under den här månaden. Kanske, kanske kommer jag ha kunnat få ner några ut av alla dessa lärdomar i ord tills jag är klar med min text. Om så är fallet så lovar jag att göra mitt bästa med att posta dem här. NaNoWriMo ger mig så mycket. Så mycket ångest och så mycket kärlek. Och det kanske mest fantastiska är att allting det ger mig egentligen bara är gåvor från och till mig själv.

Åh, Worddokumenter, du ger mig ångest, men jag kommer ändå för alltid att tillhöra dig!
//Emil.

Ensam...

Känner mig lite ensam just nu... Det är väldigt troligt att det beror på det ämnet som diskuterades kring middagsbordet idag. Vi snackade nämligen om relationer, och som många vet så har jag svårt att prata om sådant... Alltså jag har inte svårt att prata om det egentligen, det är bara det att jag ofta känner mig så provokativ, även om jag på intet sätt vill provocera. Jag har åsikter som en del kan ha svårt för kanske... Det blev på intet sätt ett bråk idag, men som alltid när jag pratat om något med personer som kanske inte alls gillar idén med att vissa vill leva i öppna poly-relationer osv. så slutar det alltid med att jag får en klump i magen och bara får lust att krypa in i någons famn och höra att allt kommer bli bra. Jag vill bara känna att alla dem jag ger kärlek också ger den tillbaka, på ett eller annat sätt... Grejen är att detta är mycket ego, för jag vet att jag har många finisar runt omkring mig som gillar mig för precis den jag är, men ändå känner jag mig ensam...

Hjärtar är bedrägligast av allt...
//Emil.