När jag är trettiotre...

Om sisådär en femton år kommer jag jobba på en stor reklambyrå. Jag kommer vara en högt uppsatt copywriter samt en erkänd författare. Jag kommer vara en person med prestige eftersom jag kommer lyckats åstadkomma en hel del. Det är inte mer än rätt med tanke på att jag också kommer slitit mig blodig.

Det är mer eller mindre alltid det här mina framtidsplaner innebär. Att jag ska ha kämpat, kämpat, kämpat. Jobbat, jobbat, jobbat. Slitit, slitit, slitit. Och till sist nå fram till det där målet. Målet innebär dock inte mindre slit, men helt klart en roligare vardag. Jag kommer om femton år vara trettiotre år gammal. Trettiotre år och skitsnygg och helt fantastiskt lycklig. Att jag är snygg och lycklig beror framförallt på det faktum att jag har landat i mig själv. Jag har börjat på testo långt, långt innan så att jag talar med en mörk stämma och allt som oftast är i behov av att raka mig kommer vara vardagsmat sedan en lång tid tillbaka. Snygga kläder, god mat, intressanta människor, allt detta kommer vara det som mitt vardagliga liv består av. Tacka Emil för att du kommer fixa det här till dig själv! Tack Emil för att du om exakt femton år kommer sitta i din takvåning vid Mariatorget på din balkong och i upprullade skjortärmar förtära en banan. (Ej menat som något snuskigt, jag syftar endast på bilden.) Halvvägs in i frukten kommer du ta ett djupt andetag och tänka "Shit, jag klarade det! Jag kom hit och jag är ännu påväg framåt, nu bara mindre brådskande eftersom att jag är totalt nöjd med min livssituation. Bra jobbat Emil, way to go!" Så kommer jag tänka och sedan kommer jag ta en djup sipp av den champagnen som står bredvid mig och sedan kommer jag gå in i lägenheten igen, in i mitt arbetsrum, och sätta mig och fortsätta skriva på min tredje bok.

//Emil.

Om mitt liv vore en serie...

Ja, vad skulle hända då...?

Gingerkid

Idag kör jag på den där lite sailor-inspirerade preppy-looken. Jag tänker mig att det är ungefär såhär jag skulle sätt ut om jag hade levt på 50-/60-talet. En sådan där ung pojkspoling som hänger i hamnen på sommarlovet och äter glass och tittar på alla sjömän i uniformer. En sådan där person vars glass alltid har lite för mycket strössel som topping, men vadå, det blir ju i färgerna av en regnbåge plus att det är sött och gott! En sådan där kille som dricker en Shirley Temple för det är så fint med paraplyt och coctailbäret. En Emil fast på 50-/60-talet helt enkelt!
//Emil.

Facket "Människa" platsar inte för en konstnär

När jag gör saker så vill jag alltid göra dem fullt ut. Jag vill köra på rätt spår redan från början och jag hatar alla former av sega startsträckor. I och med att jag är såhär som person så har jag testat mig på en hel del stilar, man hinner ju liksom med en del när man kör så intensivt som jag ändå gjort. Jag har varit värsta lolitan, jag har varit punkare, hårdrockare, Johnny's-fan, emo och ett hip-hop-kid. Jag gillar förändringar eftersom jag utan dem har svårt att utvecklas och utveckling är det enda sättet att ta sig framåt. Nu känner jag dock att jag kört fast lite... Eller kört fast kanske är att ta i, men jag har helt klart saktat in farten och skulle mer än gärna få en spark i baken så att jag kommer igång igen. Grejen är nämligen den att med alla de stilar jag haft innan så har det varit väldigt enkelt att leva utefter en matchande livsstil. Jag har alltid haft lätt att hitta böcker, tidningar, filmer och musik som matchat precis det jag vill vara. Nu är det dock lite klurigare för det finns ingen direkt tidning som funkar till det jag gillar in i minsta detalj och böcker går att hitta, men det krävs lite ambition och vetskap bakom letandet. Detsamma gäller musiken och filmerna och även kläderna. Jag älskar att uppfylla stereotyper, men nu börjar det bli klurigt då det mer och mer känns som om jag dras emellan massvis av olika nidbilder hela tiden. Vissa dagar är jag en typisk nörd, medan jag andra kan gå att ta för värsta indie-kiddot som hänger på café String mest hela tiden. Hur ska jag hitta ett bra fack att sätta mig själv i? Ett fack som rymmer alla delar av mig, men som ändå kan hjälpa till att forma lite i kanterna. Kanske menar vissa att jag bara borde chilla med det här och helt enkelt placera mig i facket vid namn "Människa", men då måste jag göra er besvikna för det där är något som är alldeles för tråkigt för mig. Jag är trots allt en konstnär och konstnärer skapar tills den dagen de dör. Mitt största konstnärliga arbete kommer för alltid vara skapandet av min egna person, skrivandet kommer först på andraplats. Så är det och så kommer det alltid förbli.
//Emil.