Inatt blir det inte mycket sömn. Ingen sömn och förmodligen ingen skola imorgon heller. (Garanterat ingen skola imorgon.) Jag har haft en otroligt bra dag idag med mycket fina saker som förgyllt tillvaron för mig och betytt jättemycket, men nu är det faktiskt ett rent ut sagt helvete att vara jag!
Det är på grund av alla normer. Jag klarar det inte. Jag klarar inte av att vara någon jag inte är, att vakna varje morgon och önska att jag var en vanlig tjej med en vanlig kille och som hade vanliga kompisar. Jag klarar inte att komma ut i världen och varje dag insé att det inte finns plats för sådana som jag. Att vi sopas under mattan och brutalt skyfflas in i garderober gång på gång på gång på gång. Jag hatar garderoben! I garderober ska en förvara kläder och inte människor! Vi blir andras "lik i garderoben", andras skam. Vi blir andras rädslor och farhågor och tyvärr är vi alldeles för ofta så snälla att vi delar de andras rädsla och skam. Vi gömmer oss i oss själva och börjar beskylla samhället istället för individen. Samhället är skapat av individen så det är den vi måste lägga all skuld på! Vi är emo för att vi hela tiden tvingas må dåligt, tvingas ha ångest över oss själva och de livsval vi gjort och vill göra. Livet är för kort för att leva så, för kort för att gråta bort i mörka novembernätter. Vi behöver stöd från oss själva och andra, inte iform av vård utan i form av kamp!
Jag vill inte gråta mer i natt.
//Emil.
Måste bara retuschera lite från igår... Jag önskar typ aldrig att jag var en "vanlig" tjej, eller en "vanlig" kille. Jag var väldigt upprörd och ledsen när jag skrev igår och var då spyfärdig på alla normer. Det är jag fortfarande, men nu kan jag se lite klarare på saker och ting, vilket gör att jag nu insett att jag skulle få ännu mer ångest om jag var cis. Trans är kärlek, så det så!
