Du vill vara kvar. Du vill slippa tänka. Du vill också slippa känna, slippa leva, slippa dö.
Att importera ett ton känslor från en annan kontinent för att sedan vakna upp med en baksmälla som stiger sig upp från magen och tar hål på allt i sin väg. Tar hål på alla organ, tömmer ditt blod på syre så att allt koagulerar. En förmultnad dröm om rikedom.
Jag läser böcker och markerar ord. Du med.? Kommer på att jag fått fågelsår, men luras av att de inte längre syns i den fiktiva spegeln (inte lika tydligt i alla fall).
Hittar tillbaka?
Återigen in i kretsloppet av avfall som kan bli till gammalt nytt. Det gör mig tokig. Skrattar så ögonen blir blanka, har svårt att syresätta lungblåsorna. Enzymer, molekyler, fula glasögon på unga åldringar. Allt åldras, men ingenting förändras – känns lite så.
Jag har en magkänsla nu. Något säger mig att jag ganska snart kommer börja söka efter något rimligt. Sökandet har nog redan börjat. Kanske, kanske, kanske funkar det? Kanske. Kanske?
En mjölkig förhoppning, troligtvis kondenserad. Smaksatt av kiwi och viol.
