Förlåt för ännu ett inlägg, men jag tror jag är i behov av att skriva av mig lite för tillfället...Jag känner mig som en nowhere boy. Alltså inte som John Lennon, utan som en ganska vilsen pojke. Känner ni igen känlsan? Det känns som om jag vandrar på en stig som jag inte har en aning om vart den leder mig, som om alla träd ser lika dana ut även om min högsta önskan vore se dem ändra form. Jag vill se dem bli till hjärtan och fåglar. Se dem bli till hopp, stjärnor och plommonträd. Just nu gör mitt hjärta nästan lite ont. Jag känner mig så vilse, så "ingenstans". Jag är jättejättekär, och det är jättejättefint. Jag är jättejätteglad över alla jättejättefina vänner jag har. Jag är väldigt tacksam över att det snart är lov och jag är nöjd över det faktum att jag har pengar på mitt konto och hjärna för skolarbete. Samtidigt som jag känner allt detta så kan jag inte hjälpa att se den motsatta sidan av allting också. Jag oroar mig i mångt och mycket över det faktum att personen jag är kär i kanske inte älskar mig på samma sätt tillbaka. (Att bekänna min kärlek gör jag bara inte, aldrig, aldrig efter det som hände sist.) Mina vänner är jättefina och jag älskar dem så väldans mycket, men just nu är jag så kär att det tar över stora delar av det emotionella Emil. Det ger mig därför lite dåligt samvete, jag vill inte tråka ut dem med mina tråkiga kärlekskänslor för det händer inte så värst mycket som är märkbart för andra på den fronten ändå. Pengar är alltid bra att ha, men inte till så värst mycket nytta när allt jag behöver är kläder för att kunna uttrycka mig som den jag faktiskt upplever mig själv vara. Jag har en hjärna, absolut, men den är inte till så mycket nytta när jag inte har kraft att sätta mig ned och ta tag i allt där en behöver den till. Den fungerar nämligen inte när det kommer till kärlekar och andra viktiga grejor. (Skolarbete är verkligen oviktigt i jämförelse.) Mitt emellan allt detta så hamnar jag alltså i ingenstans. Jag är en "nowhere boy".
