Jag är ingen glasdocka.

Ibland känner jag mig som om jag inte alls passar in i vårt samhälle. Folk vågar ju inte ens röra vid mig. De tittar på mig och ler och fäller fina kommentarer, men de rör inte vid mig. Jag är väl medveten om att jag är ganska överfysisk. Jag tar gärna i folk jag gillar och kramas ofta gärna och länge, men det är ju inte som om jag skulle våga be om det. Pussa på folk har väl alla gjort, men för att jag ska göra det krävs det jäkligt trygga personer.

Så ofta önskar jag bara att jag kunde hoppa in i Xs famn och bara få kroppskontakt. Fan, detta samhälle där ingen kan vara ärlig.

//Emil.

Du kommer skapa mig en värld av socker.

Du kommer strö Oboy i mina sår för att sedan lägga om dem med rosa sockervadd. Du kommer binda mina knän med blått tuggummi på band. När vi ska sova kommer du dra ett täcke gjort av bubblig smultronsoda över oss båda och våra huvuden kommer vila på kuddar gjorda av jättelika Dumle-kolor. Dina kläder kommer vara gjorda av lakrits och ditt hår av rödaste hallon. Dina läppar även dem i den rödaste kulör. Kanske även ögonen? Din hy är choklad, oavsätt färg, och dina tår och fingrar som tabletter ur en tablettask. Kanske kommer mitt hår även det att anta en godisform efter en tid i ditt umgänge. Och min hy och mina läppar. Och mina ögon och tår.

Du kommer få mig att börja älska mig själv igen, precis så som du kommer älska dig själv. Kanske kommer du gå genom livet i skyhöga klackar och med breda axlar och tydliga magmuskler under linnet. Jag tänker mig att du är lång och ståtlig, och att du kanske vågar ta plats. Du kanske jobbar på scen, på ett eller annat sätt, och du kysser som en ängel. Kanske har du vingar ibland. Om inte annat så kommer du ge mig vingar. Vi kommer flyga ovanifrån ner mot de andra och även om du ibland kommer släppa taget så kommer jag veta att du är mindre än en armlängds längd ifrån mig.

Du kommer kyssa mig medvetslös i bristen på syre och när jag sedan väl kommer åter till liv kommer jag vakna i dina armar. Du kommer bita mig lite lätt i axeln och viska mitt namn när jag precis håller på att somna så när jag svarar "ja?" kommer du låtsas sova och få mig att tro att det bara var en dröm. Dock kommer leendet på dina läppar avslöja dig.

Du kommer skriva mig långa sms, men alltid vänta någon extra liten minut på att svara på de mina, bara för att jag inte ska bli för beroende av den trygghet du ger mig. Du kommer laga mig rosa amerikanska pannkakor och nosa mig i nacken de dagar som känns grå och när jag vill gråta kommer du flytta över mig hos dig.

Vad kommer jag då ge dig i gengäld? Mitt allt och mitt inget. Du kan få vad du vill, men ibland lär du dock behöva be om det först. Du kan få precis allt, förutom min stolthet. Den måste jag behålla och ha endast för mig själv. Resten. Kan du få.

Men när kommer du?
//Emil.

Purpur.

Jag sitter på en strandkant och ser vågorna slå mot sanden. Vågorna är för höga och hela tiden finns det en känsla inom mig som säger mig att det här kommer vara sista gången jag ser dig. Jag skulle kunna säga att jag skulle dyka efter dig om du försvann under ytan en gång för alla, men det vore i så fall endast tomma ord. Jag har inget att dö för, inte ännu. Livet utan dig vore vidrigt och ihåligt, men jag skulle efter ett tag kunna ta mig samman och hitta något nytt att fylla det med. Något annat än sand skulle få fylla mitt tomma snäckskal. Kanske något i stil med playdo-lera i nyanser av grönt, gult och rosa. Kanske glitter och paljetter. Kanske gammal hundmat. Vad som helt förutom sand.

Jag ser ditt huvud åka under ytan tillsammans med din kropp. Dina kläder slickar sig mot kroppen och jag vet att det kommer lukta blöt hund om din svarta cardigan när du åter kommit till min sida. När du återigen kommit över ytan ser jag hur ditt hår slickat sig runt ditt huvud. Det är inte längre rufsigt och det skiftar i brunt. Du försöker frenetiskt blinka bort vattendropparna som fastnat i dina ögonfransar samtidigt som du drar in andetag efter andetag av den kalla juni-luften.

Jag sitter på stranden iklädd ett par jeansskjorts och en hoodie. Egentligen alldeles för kallt för det här vädret så håret på mina ben har knottrat sig utåt. Jag sitter och håller om mig själv i väntan på värmen som du lovat. Då och då ger jag dig ett leende eller ett litet utrop i form av en uppmuntran om att det du gör (jag har inte riktigt kommit underfund med vad det egentligen är du håller på med ute i havet fullt påklädd en natt i juni) är både kreativt och nyskapande.

Tiden ticker långsamt framåt och för oss in i en framtid av ovisshet. Tillslut, när hela ditt skinn blivit till russin, kommer du upp på stranden och sätter dig bredvid mig. Jag ser ner på dina tår vars naglar jag lackat svarta samma dag. Alla är svarta förutom din vänstra stortånagel som är purpur. Jag hade målat den när du somnat i hammocken. Du sov så fridfullt och jag tänkte att purpur var den rätta färgen för att beskriva hur du såg ut.

Du ställer dig upp och tar ett stadigt tag om mitt handtag och kör mig tillbaka in i värmen. Vi säger ingenting, ty vår konversation är ständigt pågående även utan uttalade ord.
Någongång kommer du tala om för mig vad du gjorde där ute i vattnet.

//Emil.

förtvivlad, förkrossad.

Denna natt av alla nätter vill jag inte sova ensam. Jag vill ha dig som håller om mig och som säger att allt kommer bli okej. Jag vill gråta ur mig all min smärta och ensamhet och höra att det värsta snart är över. Vi är så lika, du och jag. Vi struntar i livet och lever för konsten och får ångest för det. Vi förstår inte att vi lever och vi flyr samtidigt som vi stannar kvar. Det du skapat får mig att kunna skriva. Det får mig att känna mig mindre ensam samtidigt som det ger mig ångest över hur ful vår värld är som inte låter oss erkänna för den vi älskar att vi älskar den. Jag älskar dig just nu så mycket att jag vill gråta. Är du smart så fattar du att det är till dig jag skriver. Är du sedan ännu smartare så dissar du mig på ett fint sätt så att vi kan fortsätta vara vänner. Är du dum så talar du inte om för mig hur du känner samtidigt som du låter mig famla i mörker efter små strån jag inte når. Mina reflexer är inte de bästa och jag har svårt att röra på mina fötter och tår - speciellt när de är klädda i skor -, men jag kan inte - vill inte - påstå att det är några fel på mina känslor. För vilken sjuttonåring vill sova ensam på en blöt kudde, speciellt när den är kär? Vilken person i hela vida världen vill upptäcka så många fantastiska saker om en annan människa för att sedan insé att det aldrig kommer bli dem?



I det du skapat försöker jag läsa in kontexter av mig, men de är lika ickeexisterande som min fysiska styrka. Trodde jag på Gud så hade jag bett. Bett en bön om att allt ska ordna sig och att jag ska slippa somna på en blöt kudde en natt till. Sist jag var kär slutade det i ett helvete och jag fick mig själv att lova att aldrig igen bekänna för någon hur jag känner. Just nu, i denna sekund, känner jag dock att det får bära och brista. Jag har ju ditt nummer så ville jag skulle jag kunna sms:a hur du tagit mig med dig in i det ditt. Jag skulle kunna be om att bli kallad din pojkvän och sedan invänta dissen som så säkert skulle komma. Fan. Jag mår så dåligt nu. Jag mår så dåligt över skolan och kärleken och min livssituation. Så dåligt över det faktum att jag inte kommer komma ur denna kärlekskoma på länge, länge. Så dåligt över att jag inte kan se en tid så det inte kommer vara jag som säger först att jag är kär.



Vad är folk så rädda för egentligen? Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Är det verkligen så farligt att pröva? Bekände någon sin kärlek för mig så hade jag aldrig dissat elakt. "Vi kan väl vara vänner?" hade varit att säga fem ord i onödan för det hade ju varit självklart. Att bekänna sin kärlek för någon en ser som sin vän borde aldrig vara ett problem för det handlar ju bara om att vilja utveckla en relation till något annat än det ursprungliga så är inte den andra parten med på det borde ju alltså ingenting förändras. Dock tänker ju inte alla såhär och därför vågar jag inte bekänna.
Jag har inget problem med att göra mig själv till åtlöje, men jag har problem att ta risken att förlora dig.

//Emil.