Nu känns det faktiskt ganska hoppfullt att leva. Visst, det finns ännu ett litet överskott av svarta dagar, men för det mesta kan jag nog börja kalla mig själv lycklig. Jag har nämligen börjat fatta grejen, börjat fatta att drömmar kan bli sanna, även om det självklart kommer ta lite tid.En dag kommer jag ligga på den där förtöjda båten i hamnen iklädd sailor-kläder med tillhörande hatt. En dag kommer jag sitta på det där typiskt amerikanska cafét och äta tomatsoppa mittemot världens vackraste, rufsigaste kille. En dag kommer jag vakna upp i en säng med vita lakan i ett rum där fönstren går från golv till tak. En dag kommer jag sitta i en bil utan tak och bli kysst av tre personer samtidigt och vi kommer slåss om varandras läppar.
Alla dessa dagar kommer jag sedan leva i under min resterande livstid. Från typ 22 och framåt.
Fint!
//Emil.
