Young British Artist Kieron Williamson | euromaxx

Det är ju sådant som detta man vill jobba med! Åh, om jag bara kunde bli hjärnforskare eller något så att jag får göra undersökningar på genier!

NaNoWriMo goes shrink

Jag vet att jag har skrivit om skrivande massvis av gånger redan, men av någon anledning känns det som ett ganska outtröttligt ämne. Nästan varje dag kommer jag på nya anledningar till varför jag skriver och vad jag har att säga om det. Den senaste tiden, exempelvis, så har det slagit mig att skrivandet för mig har en väldigt psykologisk aspekt. Ja, faktiskt nästan terapeutisk...

Nu har jag tagit mig halvvägs igenom årets NaNoWriMo. Om de lite dryga 25 000 orden så är kommer jag troligtvis ha satt mitt sista ord på mitt manuskript. (Sista ordet på första utkastet alltså.) Jag känner att det är en stor skillnad från förra årets text eftersom jag detta år håller mig tillbaka hela tiden. I fjol så lät jag huvudkaraktären göra massvis av saker och råka ut för massvis av situationer, men temat i år är ju det motsatta. Det är både lättare och svårare att skriva när man har vägen mer eller mindre utstakad för sig. Samtidigt som jag känner att jag har massvis av saker att säga med min text så kan det vara ganska svårt att få till orden då man inte får sväva iväg precis på det sätt man känner för just i stundens hetta. Dock kan jag tänka mig att detta sättet att arbeta fram ett manuskript till en bok är ganska vettigt då man via denna metod får mer tid för eftertanke och känsla i det man gör. Sammanhanget blir alltså lättare att förstå och hela alltet blir mer välgjort.

På onsdag satsar jag på att vara uppe i 30 000, sedan ska jag bara låta det flyta på.

//Emm.