SMA flyttar vidare, hoppas på medflytt!

Efter mycket om och men har jag nu bestämt mig för att byta blogg. Jag känner nämligen att jag inte riktigt gör queerkiddot rättvisa längre. Givetvis är jag ännu ett regnbågskid, men den identiteten känns inte lika överhängande utan har istället kommit att bli mer subtil. Jag hoppas att ni som läst denna blogg vill följa med mig till min nya. Den kommer i stort sätt innehålla samma saker (fast nya då såklart), men något säger mig att den lär uppdateras lite oftare med lite större variation. (Förhoppningsvis.)

Det har varit så kul att blogga med/för er! Jag har fått superfina kommentarer (kanske inte lika många på självaste bloggen som utanför) och folk har länkat så toppenfint. Givetvis vore det superkul om ni har lust att länka om, men det är ju upp till er.

Ett nytt internetäventyr står för dörren och jag kunde inte vara mer pepp inför att se vad det har att erbjuda!
Ny blogg - http://volvikiddo.blogspot.com (på latin betyder volvi rullande och jag är ju ännu ett kiddo).

Sherlock

Sherlock. Älskade, älskade, underbara Sherlock. Denna fantastiska karaktär à la Benedict Cumberbatch är det bästa (och värsta!) som hänt mig, känns det lite som. Jag vet inte hur jag ska överleva i över ett år innan nästa säsong börjar sändas!!!

I lördags sändes den sista episoden på säsong 2 och även om jag inte vill spoila för er som ännu inte upptäckt detta paradis av braininess så kan jag i alla fall säga att det tog mig ett bra tag att komma över det hela. Mitt hjärta måste ha stoppat ett dussintal gånger och mina tårar rann typ konstant. Snacka om att leva sig in i det man ser, haha. (Fail.) Jag har inte varit så förtjust i en karaktär sedan jag var kär i Tackey & Tsubasa som fjortonåring (och skyltdockan på Åhlén's samma år - EPIC FAIL!). Han är smart, het, har bästa rörelsemönstret och är drygast i London. Hur kan man inte älska det?!

Jag är mer eller mindre oförmögen att uttrycka det i ord. Får helt enkelt ge upp med att säga att orginalen kan slänga sig i väggen för det är BBC-versionen som vinner,  utan tvekan. Alltid!

En ny tomat på Plattan

Och så blev dem i min ägo! 400 pix, dessutom! Fantastiskt! Visst är det lite oväntat att jag har ett par tomato? Man hade ju kunnat tro att det skulle bli någon av de färgerna jag skrivit om tidigare, men så är inte fallet. Dessa är som en tomatsoppa hela dem säg! Påminner mig om Yosuke ur Persona 4, vilket ändå känns ganska cred. Kommer vara snyggast i hela Stockholm (på hela Plattan, haha) nu. Tänker mig att de kommer vara skitsnygga utanpå mina hoodies, hängandes runt halsen. Peppt! Så jäkla peppt!

Plattan på plattan på Plattan

Urbanears Plattan from Urbanears on Vimeo.

PEPPT! Jag ska köpa ett par lurar snarast. Hade egentligen tänkt att göra det idag, men det blev inte så. De är så oerhört snygga, plus att det är något visst med att ha ett par hörlurar hängandes runt halsen också. En oslagbar accessoar liksom, så anime casual fashion! Tror det kommer få bli ett par "mustard", "grape" eller "indigo" till färgen. Yosh! :D

(Det balla är ju också att det går att koppla ihop ett par lurar med lurarna så att man kan lyssna flera samtidigt.)

Nörderi

Jag och Squiddo har idag varit på det omtalade nördMekkat. Vi vallfärdade dit med tuben och intog sedan en välförtjänt måltid på kafét mittemot. Jag åt en blåbärscupcake och drack en vaniljlatte. Men vad köpte jag på SF-bok då? Jo, jag köpte tre saker: Fushigi Yuugi Genbu Kaiden vol 7 till min syster, My Girlfriend's à Geek v1.0 samt Bakuman vol 1. Bakuman är gjord av samma mangaka som Death Note, men den är av en helt annan genre. (Slice of Life.) My Girlfriend's à Geek är en bok (älskar böcker utifrån manga) som från början var en blogg om en kille vars flickvän är en äkta nörd! Kanske inte världens djupaste bok, men den verkar väldigt underhållande. ^^

Nu har man ett stämpelkort på SF-bokhandeln så numera finns ju nästan all anledning till att nördtrolla som aldrig förr!

Bic ballpoint pen

 Många av er kommer säkert börja betvivla huruvida jag är vid mina sinnes fulla bruk nu, men jag kan inte hjälpat! Det jag är allra mest pepp på att köpa just nu är definitivt ett paket med Bic ballpointpennor! Alltså sådana där helt vanliga kontorslandskap/studieförbundspennor. Jag är typ helt kär i dem! Varför då?, undrar ni nu kanske. Här kommer en lista på tre och en halv punkter med anledningar till att man måste älska dem: (Den sista punkten kan jag helt sonika inte räkna som en hel då den är så lame att det är mesigt.)

1. De är grymma att använda som vapen! Alla som upplevt Durarara eller någon annan likartad anime förstår garanterat vad jag menar.
2. De är lätta att ha sönder och känns därför som ett typiskt bruksföremål. Detta gör i sin tur att man kan tappa bort dem och förlägga dem överallt utan att må dåligt över det. (Plus att jag alltid älskat att se saker användas upp.)
3. Bicpennorna är så simpla till designen att man blir väldigt kreativ då man använder dem eftersom att prestigeångesten är totalt icke-existerande.

(3,5. De är väldigt bra pennor då de släpper färg väldigt bra, så av tråkiga praktiska skäl är de ju toppen också.)

Lovar att Izaya (och Mikami och Mikado såklart) håller med mig! Kanske inte Shizuo dock...Kommer väl få en vending machine i mitt huvud av just den anledningen.(!)

Alla Hjärtans Sherlock

Alla Hjärtans Dag är ju en ganska dum grej, men när jag hittade den här bilden kunde jag inte låta bli att bli pepp. Allt med Sherlock gör mig oundvikligen alldeles glad i hjärtat. Där snackar vi brainy mer varenda kvark på rätt plats!

För er som inte vet så menar jag inte Sherlock Holmesfilmerna, utan BBC-serien vid namn Sherlock. Den med Benedict Cumberbatch. Sherlocks karaktär i den är seriöst bland det bästa, mest geniala och hetaste jag någonsin sett. Jag dör lite mycket av bara tanken. Alla små detaljer som utgör helheten är magnifikt och hittills har jag sett alla episoder utom den sista på säsong 2 ett flertal gånger. Är man nere så är allt man behöver lite smartness overload och är det någonstans man kan hitta det så är det hos Sherlock. Älskar också att han i serien blir kallad psykopat och då gör ett comebat med att säga att det är ett faktafel då han faktiskt är en högfungerande sociopat. Man måste bara älska och bli upp över öronen kär i honom, så är det bara!

Efter som det här inlägget var tänkt att handla om 14/2 och inte Sherlock så får jag väl göra en kombo och skriva ett Sherlockinspirerat valentincitat som jag hittade på Tumblr:
Sms från Sherlock:
Sms1: "If convinient, be my Valentine."
Sms2: "It might be dangerous."
Sms3: "If not convinient, be it anyway."

Gör en Hawking

En film om Stephen Hawking som spelas av Benedict Cumberbatch. Det får ej missas liksom! Dock kan jag inte låta bli att faktiskt tycka att den verkar lite... Missvisande? Det verkar vara mycket sjukdomsbild och lite världens ballaste fysiker. Mycket stackars-stackars och lite smartarse-idiot. Min största farhåga är att det är någotslags krigartema. Att "kämpa" och "kriga" och "trotsa" sin funktionsnedsättning är bland det värsta jag vet! Jag kämpar och slåss inte överlag, så varför skulle jag göra det mot min rulle. Just mot sin rulle är ju bara det jätteironiskt, med tanke på att det är som att göra sin egna punka. (Var jag lite rolig nu? Hehe~) Att kriga med sin funktionsnedsättning är ungefär lika logiskt som att säga att man boxas med sina glasögon. Snacka hög IQ-nivå här alltså!

Nej, kan vi inte bara skita i våldet och lösa ekvationer istället? Bryt ut lite X vettja! Gör en Hawking!

J'ai Tué ma Mère - Xavier Dolan

J'ai Tué ma Mère är en film av Xavier Dolan som även gjort filmen Heartbeats som jag vet att jag bloggat mycket positivt om innan.

Den här filmen handlar om en ung kille som går i tvåan på gymnasiet. Han är konstnärlig och allmänt hipstrig och verkar ha det helt okej, med ett stort undantag: Han bor med sin mamma som han ogillar mer och mer för varje dag som går. Relationen mellan mamman och sonen är minst sagt komplicerad. Hon är ecentrisk och hennes karakträr strider rakt igenom mot sin sons. Det blir ju heller inte bättre av att kommunikationen dem emellan är lidande, för att uttrycka det med en underdrift. Han vill mest av allt flytta hemifrån, hon verkar inte riktigt greppa varför. Allt mellan dem är destruktivt och fel och ju längre in i filmen man kommer, ju mer vill man hoppa in i skeendet och agera förmedlare.

Det finns flera saker jag gillar med filmen, fast det kanske egentligen vore mer sanningsenligt att säga att det finns flera saker jag gillar med Dolans sätt att göra film. Estetiken är givetvis otroligt vacker, vad annars liksom, och det finns en stor charm i att han använder sig av ett stort gäng av de skådespelare som sedan är med i Heartbeats. Dock skulle jag ändå vilja påstå att den senare filmen var strået vassare än den här. Känslan är i mångt och mycket densamma, men Jag dödade min mamma löper en risk att kännas något långrandig under vissa episoder. (Inte till den grad att man vill stänga av, men ändå så mycket att man kollar klockan. (I och för sig kollar jag väldigt ofta klockan, but still.)) Precis som i Heartbeats fick man dock vissa favoritscener på en gång då man såg den och sådant höjer ju givetvis filmen avsevärt.

Sevärd absolut, men glöm inte Heartbeats heller!

T-shirts ftw!

Tobias och Alex har tillsammans startat ett UF som projektarbete. De säljer T-shirts för 170 pix med ovanstående tryck. Fina va?! För att komma till webshoppen där ni kan köpa ovanstående (fast i typ alla olika färgvarianter som tänkas kan) så går ni in på den här länken: http://passjuka.spreadshirt.se/ , så kom igen nu bah!

Nördar loss

Idag är det än en gång dags för nördsittning! Squiddo kommer hit och vi ska ha någon form av animemaraton (Baccano? Full Metal Alchemist? (Om man lyckas övertala.) Shiki? Någon annan?) samt att jag kommer tvinga henne att kolla första episoden av Sherlock från den andra säsongen som börjar sändas på SVT ikväll. SOM man har väntat! - höll jag nästan på att säga, men faktum är att jag inte alls har väntat då jag såg klart den första säsongen idag, typ nyss.

Jag tror att alla behöver kunna nörda loss riktigt ordentligt med jämna mellanrum. Ännu mer tror jag också att det är väldigt bra att ha någon att nörda loss med, ty sitter man ensam är det nog för många ganska lätt hänt att man tappar konceptet och helt känner sig alldeles missanpassad. (Vilket förövrigt är en känsla som mycket, mycket sällan stämmer då det endast är allt idiotiskt påslag av normer som får en att känna sig på det viset.)

Jag tycker, som jag sa i mitt föregående inlägg, att det blir betydligt lättare för var dag som går. I höst när jag börjar plugga så är min plan att helt ha landat i mig själv och mina intressen så att jag aldrig mer (i största möjliga mån åtminstone) inte utsätter mig själv för saker jag inte tycker är kul när jag istället hade kunnat utnyttja samma tid åt att chilla på det sätt jag själv gillar mest. Bra grej, bra livsmotto att leva efter!

Inget brandtal

Jag vet inte hur mycket det har framgått här på bloggen, men jag är hur som helst en sådan där person som har ganska svårt för sociala sammanhang. Jag blir alltid extremt nojjig och nervös för minsta lilla grej och är inte alls särskilt road över att träffa nya människor överlag. Om man bortsåg från alla normer och grejor i samhället som talar för motsatsen så skulle jag nog vilja påstå att jag betydligt hellre hänger hemma framför en dataskärm på kvällarna än är ute och träffar folk. Det kanske låter helt extremt jättetragiskt och som läsare kanske man nu bygger upp en bild av mig som en person som är totalt socialt inkapabel samt att jag är något mobboffer eller något i den stilen. Det är därför med glädje jag nu skriver att så inte alls är fallet. En del av mig skulle vilja utnyttja det här inlägget till att hålla ett brandtal för den socialt invalida tönten (mitt ordval och jag syftar på den typen av människa som jag älskar av hela mitt hjärta så detta är inte ett okej sätt att prata om människor som inte anses vara funktionsfullkomliga i diverse sammanhang!), men istället låter jag det vänta. (Vem vet, kanske blir det ett nytt inlägg!) Istället utnyttjar jag denna post åt att ge en snabb förklaring om varför jag numera (äntligen!) börjar se på den delen av mig själv som fullt tillräcklig.

Först hade jag tänkt att inleda den här texten med att skriva att jag förändrats. Att jag numera kan hänga med folk jag inte känner och att jag lärt mig handskas med sociala sammanhang. Detta valde jag dock, som ni såg, att avstå ifrån då det hade inneburit både lögner och orättvisa mot mig själv. Jag är ännu skitnervös då jag ska iväg på saker. Jag får fortfarande hjärtklappning av tunnelbaneresor mot nya saker och vill fortfarande helst bara försvinna från denna jords yta så fort det är nya ansikten i min omgivning. (Okej, kanske inte alltid, men väldigt ofta.) Dock har jag nu lärt mig hantera denna minimiskala av social fobi. (Jag kan inte påstå att jag lider av någon som helst social fobi egentligen då jag kan umgås mer än väl med många människor och då och då träffar nya personer helt på eget intiativ och så vidare, men jag väljer ändå att ta det ordet i bruk för att lättförklara.) Nu för tiden klarar jag av att gå ut på nya saker. Nu för tiden fixar jag nya ansikten utan att dö lite på kuppen. Detta beror inte på att jag fått någon form av hjälp med att kunna umgås med människor eller så. Nej, det enda som varit anledningen till denna förändring har varit det faktum att jag faktiskt accepterar mig själv nu. Jag har äntligen insett att det är helt okej att inte vara den där superpeppa pratfågeln i precis alla sammanhang. Man kan faktiskt gå ut och ta en öl och ha det fint med folk, helt utan att ha ångest. Folk kan uppskatta ens sällskap ändå, även om det är lite svårt att tro på. Jag vet detta för det är av egen erfarenhet som jag skriver det här. Så till alla folk som läser detta och som inte gillar att stå på bord dansandes i centrum bland nya människor: ni kan vara med ändå. Hörnet i lokalen är fan en underskattad plats att hänga på hursomhelst!

Glad!

Idag har jag varit så pass trött att jag mer eller mindre sätt i kors, men såhär på kvällen nu känner jag mig väldigt nöjd med dagen. Det har slagit mig hur mycket jag växt upp på sistone, hur mycket jag mognat. Det är så komiskt hur äldre personer alltid säger till yngre att de en dag ska förstå och hur man går runt som ung och känner sig så förbannad över detta. Förbannad och åtsidosatt. Varför är detta komiskt, det låter ju inte alls särskilt lajbans! Jo, förstår ni (ni? jag? du? vem?!) det är kul för de äldre som sa så kunde ju inte haft mer rätt! Även om jag fortfarande är för ung, fortfarande är för liten för att riktigt på riktigt kunna greppa, så anar jag mig börja se ett mönster. Tyvärr kan jag inte delge er med vad jag upptäckt, eller hur det ser ut eller ens känns. Allt jag kan säga är att jag tror jag börjar fatta saker, fatta saker om livet. Klyschigt, men ack så underbart! Befriande på någe vis!

Vad är egentligen skillnaderna från tidigare då? För någon slags skillnad bör det ju vara om jag nu hävdar att jag börjat fatta saker av den här vikten! Jo, låt mig visa genom att göra en liten lista: (Fattar man inte så fattar man inte, alla är vi ju olika och lägger därför olika vikt vid olika saker.)

- Det är lättare att vara social nu, ty man vet vad man gillar och inte gillar, vad man pallar och inte pallar, vad som blir kul i efterhand och vad man helt enkelt ska ge blanka fan i.

- Man blir mer okej att vara som man är. (Det är faktiskt sant, jag lovar!)

- Man blir bättre på att ta sig för saker då man får allt lättare att formulera en grundidé.

- Hoppet blir större igen.

- Vardagen går att göra mer innehållsrik.

- De små sakerna tillåts ta positiv plats ty man inte längre behöver vara värst, bäst och mest offensiv.

- Och så framförallt: Man har möjlighet att äntligen släppa ned sin garde lite!

Allting är liksom roligare nu, skulle jag vilja påstå. Till och med att läsa böcker och se på film är roligare! Jag tror det där svarta hålet har börjats spola tillbaka sig för att på så sätt än en gång komma att bli till en vit dvärg.

ps. Har fått världens finaste inlägg skrivet om mig, blev alldeles rördpepp då Tobbe visade mig (jag är pinsamt dålig på att läsa bloggar, fyskäms!) idag när vi fikade. TACK ALEX!!!!!!!!!!!!!!!!!! http://adrenalinkick.wordpress.com/2012/01/28/dagens-blogg/ (ni måste ju läsa Alex andra inlägg också, såklart!) ds.

Enneagrammet - Iakttagaren

Svaret på ett psyktest jag just gjort via Illustrerad Vetenskap:

Iakttagaren

•Du är uppmärksam, observant, insiktsfull och nyfiken. Du har förmågan att koncentrera dig och komma på lösningar på komplicerade problemställningar. Du är uppfinningsrik, innovativ och självständig men försjunker ofta så djupt i dina tankar att du förlorar kontakten med omvärlden.
•Du har potential att bli en visionär pionjär, som är långt före din tid.
•Du är den intellektuella, koncentrerade typen: insiktsfull, nyskapande, tyst och isolerad.
•Du är rädd för att bli oanvändbar och otillräcklig.
•Du strävar efter att vara duktig och kompetent.
•Du drivs av en önskan om att tillägna dig kunskap, förstå omvärlden och ha svar på allt.
•I regel tänker du genom saker och ting ordentligt, innan du företar dig något. Du vill lära dig nya saker, och du utmanar de traditionella sätten att göra saker på och utvecklar själv nya tekniker och metoder. Du är ofta mer upptagen av dina tankar än av världen omkring dig, och du drar dig ofta undan för att fördjupa dig i funderingar. Du kan bli så fokuserad på din tankevärld att du tar avstånd från människor omkring dig för att de stör dig. Emellanåt antar du medvetet extrema synpunkter för att hålla distans till andra, och det kan göra dig provocerande och svår att umgås med.
•När allting fungerar som det skall är du extremt uppmärksam, insiktsfull och visionär. Du är nyfiken, alltid på alerten, och inget undgår din uppmärksamhet, så andra uppfattar dig som lite udda och gåtfull. Du bygger upp en omfattande kännedom om allting som intresserar dig, och du blir ofta specialist inom ett område där du kan bidra med nya, originella tankar.
•När världen vänder sig mot dig blir du ofta excentrisk och en misstrogen ensamvarg, som stöter bort andra människor. Du blir besatt av dina tankar, och de utvecklas till skrämmande och hotfulla vrångbilder, som ständigt förföljer dig. Du löper risk att utveckla psykoser eller schizofrena drag.
•Niels Bohr och Bill Gates är typiska iakttagare

Stämmer ganska bra ju~

Hopp på hjul

Detta inlägg innehåller spoilers från säsong 3, episod 10 av Glee.

Artie! (Alltid denna Artie.) Igår svämmade mitt hjärta nästan över lite av lycka till denne fantastiska människa, Artie Abrams. Han är helt och klart den grymmaste karaktären någonsin som får mig att helt vilja skrika av glädje och hopp för mänskligheten. Jupp, jag må vara galen, men det är helt sant!

Vad har han gjort nu då som är så in i helsike fantastiskt? Jo förstår ni, Glee har än en gång behandlat ämnet fördommar på ett lyckat vis! I Glee så finns det en karaktär som har Downs. Hon har varit med en hel del och på så sätt kan man ju tycka att ämnet berörts en hel del, men saken blev först på allvar sådär ordentligt då serien lät Becky bli kär. Och i vem blir bruden kär i om inte Artie? Jag trodde först detta skulle göra mig irriterad, som om att alla funkisar måste vara ihop, men tvärtom tycker jag skilldringen av deras kärlek var väldigt fin. Eller Beckys kärlek, Arties vänskap. Hela Glee-club säger åt honom att inte leda henne vidare, att det är taskigt att han får henne att tro att han är intresserad. De uttrycker också åsikter som påvisar att han skulle umgås med Becky av sympati, som om det vore någonslags välgörenhet. Det är dock inte alls på det sättet som jag läser in situationen. Till en början så kanske han inte riktigt vet hur han ska bete sig mot henne, men ju mer de hänger ju mer känner Artie igen sig i Beckys situation. De har ju givetvis helt olika funktionsnedsättningar, helt olika liv, men det finns ändå vissa stora likheter dem emellan: båda utsätts dagligdags för hagel av fördommar, utanförskap och puckade människor. Artie umgås alltså inte alls med Becky av någonslags välgörenhet, nej tvärtom så går han ut och käkar middag med henne för hennes person.

Episoden avslutas med att han säger till henne att han inte är intresserad, men det har ju inte att göra med något annat än att han faktiskt bara inte är det. Becky och Artie är de minst fördomsfulla karaktärerna (åtminstone gällande detta) och det gör mig så glad varje gång jag ser honom att då få inse att det finns några vettiga människor därute som skriver manus innehållande personer med funktionsnedsättning. En liten, liten bit på vägen mot ett bättre samhälle, förhoppningsvis.

HP-humor

 Om Harry hade en 'iPhonus'.

 Emo! -cutcutcutcutcut-

 Student och lärare, klassikern med Snarry också!

 MATRIIIIIIIIIIX!!!!!!!!!!!!! (Need to say more?)

 Indiehipsters à la Södermalm.

Min favvo. (Undra varför... -hoost-)

Einstein vs Stephen Hawking -Epic Rap Battles of History #7

ROLIGASTE HUMORN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! "There are 10 000000 000000 000000 000000 000000 000000 000000 particels in the universe that we can observe, your mum took the ugly ones and put them into one nerd."

Vardagsgnabb

Det är alla de små sakerna som gör skoldagarna något sånär uthärdliga. Typ som det faktum att jag idag på håltimmen fick en bit mjölkchoklad av min mattant samt att jag tillsammans med Anna lyckades hitta ett grupprum som var alldeles tyst och isolerat. Har jag räknat rätt så är det bara cirka. 75 skoldagar kvar på min gymnasietid nu. Alltså cirka 15 måndag kvar. Cirka 30 alldeles för långa håltimmar. Det går att ta sig igenom, mer eller mindre i all fall. Fight!

Hubots!

I ett tidigare inlägg har jag talat om en TV-serie som just börjat sändas på SVT vid namn "Äkta Människor". De första två episoderna sändes igår. Den är precis så bra som jag hoppades på och hela jag är helt spidad över det faktum att det kommer vara åtta episoder till under de kommande söndagarna. Peppt!

Som vanligt så faller jag mest för birollerna samt för det vardagliga (precis som att jag i Harry Potter föredrar alla Hogwartsscener framför alla äventyrsgrejor). Jag bryr mig alltså inte speciellt mycket om de fria hubotarna och deras "kamp" alls, utan istället lägger jag mitt fokus på tanken över att ha en egen hubot och om det är något positivt eller negativt. Jag trodde att jag, som efter filmen AI med mera, skulle säga att jag inte alls vill ha en hubot för egna ändamål, men igår kom jag på andra tankar. Det slog mig att jag mer än gärna skulle testa att ha hubots som assistenter, för let's face it: det skulle ju vara hur praktiskt som helst och jag skulle bara behöva max två stycken! En i reserv liksom, då jag kan tänka mig att jag skulle skicka dem på kontinuerliga checkar mer eller mindre hela tiden för att vara på den säkra sidan om att allt fungerar som det ska. En annan sak som vore spännande med hubotar är att jag mycket väl kan se framför mig hur nördar skulle samlas och hitta uppdateringar och jämföra prestanda och så vidare. Då skulle ju alla hubotar vara fett peppa på det också, så det skulle vara ett enda stort nördgäng! Hälften av kött och blod och andra hälften av sladdar, kablar och kopplingar. Jag gillart!!

En till positiv grej om serien: Alla som spelar hubots är mer än välgjorda! Jag är mäkta imponerad!!

[Durarara Opening - Uragiri no Yuuyake]

Just kollat klart på en anime med Rita! Fantastisk! Tur att man har två specials kvar! Shinra-sensei, sukidesuyo!