Ångest. Idag är en sådan där dag där ingenting riktigt blir bra, oavsätt. Ingenting är egentligen så jättekaos heller, men det räcker för att jag inte ska klara av skolan. Jag tog mig till Fridhemsplans tunnelbanestation, men när jag såg vagnarna rulla in på perrongen så bestämde jag mig för att vända om. Jag orkade inte, inte idag. Kan det inte finnas ett dum-piller? Något en kan ta för att nästa dag vakna upp som korkad? Jag vill vara korkad, jag vill inte se världen så som jag gör längre. Förut tänkte jag att jag alltid, oavsätt vad som händer, kommer vilja vara smart och klok och se världen för vad den är, men nu börjar jag faktiskt tveka. Kanske är det bättre att vara dum och bara supa bort sin ångest, bara "leka av sig" och då faktiskt tycka det är kul... Jag gör det för svårt för mig själv, det är i alla fall vad jag får höra. Dock tvekar jag starkt på detta uttalande. Jag är faktiskt ganska så övertygad om att det som gör det svårt för mig inte är jag själv, utan gymnasiet. Grundskolan var värre, det medger jag, men gymnasiet är inte så värst mycket bättre. Jag klarar inte, precis som i åttan, att gå dit alla dagar längre. Det är för jobbigt rent psykiskt. Ändå vill jag ha toppbetyg. Det borde inte vara något större problem, men jag får nog ändå bita i det lite halvsura äpplet och insé att jag knappast lär få MVG i allt detta år, jag är inte tillräckligt stabil rent psykiskt för det. Inte nu. Ettan är alltid en dans på rosor, för jämfört med högstadiet är det nya gymnasiet rena himmelriket. Tvåan däremot är tuffare, då har allt blivit slentrian och det blir mer skolarbete vilket gör att ens insatser helt plötsligt nästan börjar få en betydelse. Den känslan av att en är viktig försvinner dock bara någon vecka in i skolan och bilden av den gymnasiala utbildningen som betydande del i min framtid försvinner nästan helt. Helt plötsligt börjar en få en rolig (och ganska uppbokad) fritid och samtidigt som detta sker blir det höst och vinter och kallt och jävligt. Syret i lungorna sjunker drastiskt och en blir kär, igen. Ångesten börjar byggas upp på nytt, men skillnaden är att sist som livet var kaos var det maj/juni och en satt i köket gråtandes med en fin vän som stöd. Nu kommer ångesten smygande, på tunnelbanan, i skolan, i sängen på kvällarna, när en sitter framför datorn. Den för att en inte kan äta upp sin frukost, inte skriva klart sin uppsats, inte se klart en film och inte njuta av den bra dagen som en haft. Ångesten är som ett svart regn som övergår i hagel. En blir blöt in på bara skinnet och hela kroppen känns öm. Allt en egentligen behöver är en kram och en kyss i sin vänstra mungipa, då blir allt genast lite bättre.//Emil.
