Ingen nolla

Ibland önskar jag att jag vore lite mer som smöret på en nyrostad toast än att jag var som en strandad säl som likt ett kadaver ligger orörlig på en sandstrand.

Jag vill vara mjuk, lycklig, frisk, fräsch, fin, rolig, spexig, smexig, sexig.
Jag vill vara vacker, klok, fnissig, tjejig, manlig, androgyn.
Jag vill vara söt, vara busig, vara pigg och vara med.
Framförallt vill jag vara social.
Mest av allt vill jag vara min, min alldeles egna, egna som bara tillhör mig. Min!

Jag vill inte vara hård (sträv är dock helt okej, lite kantig likaså).
Jag vill inte vara deprimerad, ful, äcklig, tråkig, intetsägande, fantasilös, trött.
Jag vill inte vara ung, vara barnslig, vara rättande eller vara viktigpetter.
Framförallt vill jag inte vara handikappad.
Mest av allt vill jag inte vara plus, minus, är lika med noll.

Men jag är inte så hård, jag är bara lite erfaren.
Jag är inte ful, inte äcklig, inte intetsägande och inte fantasilös.
Heller inte särskilt barnslig.
Definitivt inte handikappad.
Absolut, absolut inte en synonym till siffran noll.

Dock är jag lite deppig, dock är jag lite trött.
Dock är jag ung.
Dock lever jag med en funktionsnedsättning.

Men jag är inte noll.

C

Idag var jag på Dramaten, på Lejonkulan, och såg C av Hamadi Khemiri. Helt. Otroligt. Magnifikt. Fantastiskt.

Det är en monolog där Khemiri går från att beskriva/vara C, till att göra nedhopp i flera karaktärer, bland annat en japansk poptjej, en svensk ångestbrud, en svennebanan vid namn Erik som inte kanske är så duktig som han vill påskina, med flera, med flera.

Khemri har förmågan att från sekund ett fånga sin publik. När han börjar hela föreställningen med att säga "Föreställningen börjar nu" så är man redan där fast. Sedan går han ut hårt och ökar genom att säga högt det många i publiken säkert tänker för att därefter bli till C. C lyckas dra ned hela existensen på kvarknivå och mitt lite deppiga hjärta slår dubbla slag av jubel för att någon med en sådan träffsäkerhet lyckas ta fasta på hela männskligheten och hur den fungerar. Jag kan inte sluta fundera över om det är så att Khemiri byggt sin monolog med hjälp av saker han registrerat utifrån eller om alla karaktärer, alla delar, är sidor av honom själv som han låter plockas fram under sitt framträdande.

En annan sak som bör nämnas är vilken talang han är på språk. Han lyckas plocka fram exakt rätt uttal och rätt känsla i allt han gör och säger så när han pratade japanska så var jag övertygad om att han var flytande, vilket sedan höll i sig i kinesiskan (kanto? mandarin?), engelskan, portugisiskan, ja, ni förstår! Allt var så maffigt och jag blev indragen innan jag han tänka. Ett geni! Kroppsspråk, minspel, rörelsemönster, alltså jag kan inte räkna upp allt, men fantastisk var det.

Innan jag avslutar vill jag bara skriva en liten detalj till. Khemiri beskrev kulturer och personligheter inom subkulturer så att jag kommer sova gott i natt och det om något är ett bra betyg från min sida.

Se C!
//Emm