Jag är mer eller mindre alltid i jakt på den bästa musiken. Eller bästa och bästa, mest lämpade är väl kanske mer överensstämmande. För mig är det viktigt att det dels är ett schysst beat, men också att (om musiken inte är instrumental det vill säga) texterna säger mig något. Det tar ingen lång stund innan jag tröttnar på artister som tjatar om samma saker om och om igen och bara där har jag ju uteslutit mig själv från en hel drös av musikaliska upplevelser. Givetvis finns det undantag, så som att jag till exempel spelar låtar av Lady Gaga med jämna mellanrum, men undantagen beror då nästan alltid på att jag lyckats koppla musiken till något annat och därav gillar den. (Att betinga saker, kallas det för med ett psykologiperspektiv om man vill leka duktig.) Det som spelas i min iPhone under den senaste tiden har varit en hel del Salem Al Fakir, Belle and Sebastian och MIKA. Jag gillar hur alla dessa tre helt olika artister/band så ofta sjunger om diverse vardagsmat, men på ett helt genialiskt sätt. Ingenting blir liksom tradigt (eller okej, Belle and Sebastian har mycket som låter precis likadant, det ska jag inte sticka under stol med) och hur de alla tre fokuserar helt på de där små detaljerna i sina texter. På så sätt blir det lätt att känna igen sig och sätta melodi på sina tankar, känslor, åsikter och funderingar.
Musik har alltid haft en förmåga att säga något om personen ifråga, eller åtminstone så har jag alltid velat att den ska ha det. När jag var sju år och alltid gick runt med bakvända kepsar var det mycket Bomfunk MC’s som gällde och när jag var inne i min riktiga rosafluffiga cupcakeperiod i högstadiet så trallade alltid skönsjungande japaner ur mina lurar. Här kan jag ju villigt erkänna att detta förmodligen är väldigt planerat från min sida. Man (jag) gillar ju saker som stämmer överens med hur andra ska uppfatta en och det som är det typiska för schablonen av ens stil. Det där med ”jag-gör-som-alla-andra-för-det-är-ballt” är ju tyvärr ett faktum bland arten människa. Detta för oss ju in på det faktum att musiken är ett sammanhang… För ett sammanhang är det faktiskt. Vi får via musik in tusentals med intryck (och detta säger jag inte enbart för att min pappa är musiker) och alla intryck ger oss tips och idéer om allt ifrån hur vi ska äta vår frukost till vilket humör vi bör befinna oss i när vi hör en specifik melodi. Jag skulle nog vilja se musiken lite som en present, som ett kinderägg – allt i ett!
För att sammanfatta så kan jag avsluta med att poängtera att jag aldrig varit en person med ett stort intresse för musik som sådan. Jag har bara köpt musiktidningar någon enstaka gång och då för att jag tyckte det såg coolt ut när andra satt och läste dem. Jag kommer inte försöka gömma det faktum att det som intresserar mig mest när det kommer till musik är alla subkulturer som kretsar runt den och hur allt sådant hänger ihop. För mig så hade den här texten lika mycket kunnat handla om musik som den hade kunnat handla om mode, foto eller val av litteratur för allt som lyckas sätta ord på någons person är faktiskt i grund och botten precis samma sak – nämligen konst.
