Jag retar dig lite. Försöker anspela på sex och så vidare. Jag biter mig själv i tungan men öppnar sedan munnen något för att tillåta mig själv småle. Jag tror någonstans att jag har dig på kroken.
I mitt huvud ser jag hur du sitter på din säng. Leendes, kanske lite röd om kinderna. Bitandes i läppen. Plötsligt kanske du ställer dig upp, går fram mot spegeln och tittar dig däri. Ser din egna spegelbild stirra tillbaka på dig. Slutar då höra av dig. Antingen så kan du inte se dig i spegeln för att det ger dig ångest, eller så kan du se på dig själv då ingen annan är där. Eller, vilket kan vara något av min största farhåga, så kan du se dig själv framför spegeln dygnet runt, men däremot känna ett ständigt behov för att blunda för mig. Så får det bara inte vara...
Jag mår lite bättre nu. Känner mig mer pepp och manad, mindre sårbar just gällande detta. Kanske ska jag börja hänga på biblioteket lite igen. Låna hem boktravar och forska på internet. Skriva en lång sammanställning i min Moleskine. Göra en analys och sedan prydligt anteckna ned varje detalj för mitt utförande. Du har kommit att bli mitt lilla privata projekt, vare sig du vill det eller inte. (Du har också kommit att utgöra ett betydligt mer spännande verk, men det är i sig en helt annan historia.)
