Att bli accepterad

Att vara en bögboi är inte alltid det lättaste. Ständigt får man dras med kommentarer så som att man inte har en chans på bögarna och att man har tur som kan få en snygg straight kille, men ändå ha chansen att springa runt och agera fag-hag. Jag har inget emot folk som är fag-hag på riktigt, tvärtom, de är fett sköna, men jag vill inte bli tagen för en när jag egentligen är bögen. Det är inte alltid så ballt att vara en transkille, speciellt inte när det förväntade är att agera straight sådan. Rädslan att bli sedd som tjej är stor och att hela tiden vara i behov av att hålla uppe någon slags fasad som man egentligen inte vill behöva tänka på att hålla uppe blir påtaglig. Mitt kön är jag, det är min identitet och det jag står för och vill vara. Det är ingen fasad, ingen lek, inget slags skådespel. Jag gör det inte för att provocera eller väcka anstöt, jag gör det för att jag är jag och den jag jag är råkar vara av han-form. Som kille känner jag mig mer bekväm, mer trygg. Jag känner att jag har större tillit till mig själv och till mina förmågor, förmågor och egenskaper som jag inte alls lyckades få fram i tjej-version. Den brud jag var förut finns inte kvar, men jag har lärt mig enormt mycket av henne. Hon lärde mig att han får finnas, kanske den viktigaste kunskapen någonsin.

En sak jag tycker är viktig att betona är att det man säger när man säger att jag inte har en chans hos bögarna är samma sak som att säga att jag inte har en chans mot någon, vilket jag inte någonsin tror att någon skulle vilja säga. (Eller jo, men inte folk som gillar mig i alla fall.) Att skjuta över sin egen paranoia på andra är inte okej och det är precis det man gör när man yttrar sådana ord. En till sak kan behöva tilläggas också och det är att jag inte tror att någon person någonsin vill dejta någon som inte gillar dem för den den är så varför i hela världen skulle jag titta åt de män/killar/snubbar som bara är kära i killars kukar. Jag tycker inte att bög innebär att man är attraherad av någons dase, men givetvis kan det ha en bidragande faktor också. Dock får vi väl verkligen hoppas att människor har för vana att bli kära i folk utifrån deras person och inte vad de har mellan benen. Om en kille har fitta eller kuk, bröst eller inte, det kvittar fullständigt, bara personen ifråga är fin i personen.

Sluta säg att jag inte har en chans på bögarna och sluta se mig som ett fag-hag!
//Emil.

En regnig sammankomst

Molnen hopade sig på himlen, E småsprang mot cafét. Han ville inte låta W vänta, inte när vädret såg ut att braka loss i en störtskur. Ideligen tittade han ner på sitt armbandsur, visarna visade nu att klockan var två minuter i fyra, hjärtat bultade hårt i bröstet. När han svängde runt husknuten såg han W stå där under en av markiserna. Han stod och knappade på sin mobil och E lade märke till att hans hudfärg i ansiktet var alldeles vit samt att ögonen var rödkantade.

"Hey, hur är läget?" E gick fram och ursäktade sig för att W hade fått vänta. Atmosfären mellan dem var ansträngd och i ett försök att lätta upp stämningen klappade E den andra mannen på armen som en hälsning. W drog till sig armen och tycktes sky E som elden. Detta fick E att känna sig helt torr i munnen.

"Ehm, v-v-vart ska vi gå? Här inne verkar det kanska fullt..." E blev förvånad över Ws plötsliga osäkerhet, han som alltid brukade vara den mest självsäkra av alla på kontoret. Detta fick E att drabbas av en plötslig känsla av panik, det var ju trots allt första gången de faktiskt träffats utanför jobbet om man inte räknar in de där två gångerna E vaknat upp hemma hos sig med W bredvid sig, men då hade det alltid slutat med ett kaos av ursäktanden innan W småsprungit därifrån i bara skjortärmarna. Han synade Ws ansiktsuttryck än en gång i sökande efter svar på alla de frågor som nu bubblat upp inom honom och det han möttes av var något mycket oväntat. Ws ögon var alldeles blanka och E som aldrig stått framför en gråtande man i hela sitt liv blev osäker på hur han skulle agera. Han gjorde därför det som enligt honom föll sig mest naturligt att göra, nämligen närmade sig W samtidigt som han försiktigt frågade vad som stod på. Så fort frågan yttrades var det som om allting bara bröt loss. Ws tårar började rinna nerför hans kinder i precis samma sekund som regnet började knappra på markisen ovanför dem. W tog upp händerna mot ansiktet, som för att skyla sig, och mumlade något om att han varit en idiot som kommit hit.

"Jag borde inte kommit hit idag. Vi borde inte träffats här. Jag förstår inte, jag blir alltid, alltid, alltid kär i fel killar. Det här är som någon jäkla Romeo och Julia och jag vill inte vara i något som från början är ämnat att sluta förjäkligt." E lutade sig framåt mot W och tog ett stadigt tag om hans axlar. Han sa sedan åt honom att andas djupt och först då möttes deras blickar. "Jag älskar ju dig. Jag skulle kunna sluta på jobbet för dig, för det är ju det som är problemet. Jag har försökt att agera vettigt så länge nu, men enda sedan den där kvällen för en månad sedan vi blev så fulla och drog hem till dig så har jag vetat att det aldrig kommer fungera. Jag kommer inte kunna sova klokt innan jag vet hur det hela kommer sluta, jag vill ha dig. Jag vill ha dig så mycket att jag inte skulle tveka en sekund med att lämna in papper om en ansökan för uppsägning, du kan få allt, bara jag får vara med dig." Ws tårar strömmade nu mer en någonsin tidigare och även E började känna hur klumpen som suttit som en sten i bröstet de senaste tre veckorna började släppa. Tårarna började stiga upp i halsen och ögonen blev som spegelglas. Han kippade lite efter luft och gjorde sitt bästa med att försöka blinka bort tårarna. W såg detta och gick då fram och de möttes i en kram. Kramen blev till en omfamning som i sin tur blev till en kyss och sedan löften om en ljus framtid. "Vi fixar det här, vi behöver inte sluta någon utav oss, vi har varandra och det är huvudsaken, det är alltid huvudsaken!" När E hörde detta gav han ifrån sig ett kväkande ljud, en blandning av alla de känslor han så länge burit på. Han märkte inte hur de båda tumlat ut i regnet, hur de nu var i full färd med att bli skyblöta in på bara skinnet. Allt han kunde tänka på var att livet nu hade nått sitt mål, att allt han längtat efter och suktat efter höll på att gå i uppfyllelse. Han hade det perfekte jobbet, den perfekta lägenheten, den mest intressanta umgängeskretsen och de, utan tvekan, stiligaste kläderna. Allt som fattades var kärlkek, vilket han nu visade sig ha. Det som gjorde honom allra mest lycklig var att han var nästan hundraprocentigt övertygad om att W tänkte precis samma sak. De var båda två män med ambitioner, vilket var det enda som spelade roll. "Säg att du älskar mig."

"Jag älskar dig." Männen som numera gick att likna vid två dränkta katter möttes i ännu en kyss innan de tog ett stadigt tag om varandra och styrde stegen in på cafét. Båda deras ögon var rödkantade och deras händer darrade, men deras hjärtan som tidigare varit nära att bulta sig ut ur kropparna hade nu lugnat ner sig. E drog W tätt intill sig och gav honom en kyss på huvudet. De båda visste att den kyssen var ett löfte. Löfte om kärlek och lycka och en fantastisk framtid. Livet!

Ännu en cheesy kärleksnovell. Samma karaktärer som alltid, men så att ni vet så skriver jag alltid bara om det som kommer upp i huvudet så allt är fristående och personerna i den här novellen har alltså kanske helt andra förutsättningar än samma personer i den förra. Ni får läsa med fantasi helt enkelt~