Åh, jag vet inte alls vad jag vill få fram med det här inlägget egentligen, inte mer än att det är en känsla jag vill förmedla. Kanske en känsla av besvikelse, för en ganska stor del i mig känner mig nog ganska besviken just nu... Besviken på personer som inte alls var som jag hoppats på... Antingen så begär jag för mycket av människor eller så har jag bara en extrem otur, men jag tror ännu inte att jag riktigt kommit över att de där två fina kanske inte var så rosaglittrande i alla fall... Jag trodde på något sätt att vi skulle glittra ihop, i våra respektive nyanser. Lite som stjärnor kanske... En sak var jag i varje fall övertygad om och det var att det inte var de två som skulle få mig att känna mig tom. Jag är inte deprimerad eller så, utan bara tom. Eller i alla fall så är den delen av mig tom. Den lilla delen som jag hade byggt upp för oss. För så gör jag nästan alltid, bygger upp ett oss alltså. Redan från första start kommer det ett litet vi och märker jag att det funkar så bygger jag det större. Som att renovera ett hus nästan. Problemet är bara när en upptäcker att huset inte alls var det som en ville ha utan att det egentligen var lägenheten som en så länge gått och trånat efter. Så känner jag lite nu, fast bara det att jag kanske faktiskt ändå visste någonstans från början att de var hus och inte lägenheten. Men ändå så skulle jag prångt pröva på att bo i det där huset i alla fall. Enda tills saker började falla samman och jag insåg att det här inte var ett vinnande koncept.
Det är så tråkigt när det blir sådär. När en tvingas flytta. Lite granna så känner jag nu att jag inte alls hittat rätt bostadskontrakt. Lite som om jag flyttar ut till ett enda stort ingenting. Det jag skulle vilja mest av allt är väl kanske att flytta till en Blaine som kramar om en och ger en ett krokigt leende. En Blaine och en Kurt och en Artie. Gärna på samma gång i samma lägenhet. Jag tror vi skulle ha det fint vi fyra. Jag är övertygad om det. De skulle utgöra en så mycket finare lägenhet än mitt förra misslyckade försök till ett hus. Kanske är två två för många. Men noll är å andra sidan definitivt för få. Tre, tre plus jag. Kanske är det så det ska vara...
Eller bara en person som köper mig dyra klockor, en vet inte riktigt...
//Emil.
Jag har flyttat!
10 år sedan
