Detta inlägg innehåller spoilers från säsong 3, episod 10 av Glee.
Artie! (Alltid denna Artie.) Igår svämmade mitt hjärta nästan över lite av lycka till denne fantastiska människa, Artie Abrams. Han är helt och klart den grymmaste karaktären någonsin som får mig att helt vilja skrika av glädje och hopp för mänskligheten. Jupp, jag må vara galen, men det är helt sant!
Vad har han gjort nu då som är så in i helsike fantastiskt? Jo förstår ni, Glee har än en gång behandlat ämnet fördommar på ett lyckat vis! I Glee så finns det en karaktär som har Downs. Hon har varit med en hel del och på så sätt kan man ju tycka att ämnet berörts en hel del, men saken blev först på allvar sådär ordentligt då serien lät Becky bli kär. Och i vem blir bruden kär i om inte Artie? Jag trodde först detta skulle göra mig irriterad, som om att alla funkisar måste vara ihop, men tvärtom tycker jag skilldringen av deras kärlek var väldigt fin. Eller Beckys kärlek, Arties vänskap. Hela Glee-club säger åt honom att inte leda henne vidare, att det är taskigt att han får henne att tro att han är intresserad. De uttrycker också åsikter som påvisar att han skulle umgås med Becky av sympati, som om det vore någonslags välgörenhet. Det är dock inte alls på det sättet som jag läser in situationen. Till en början så kanske han inte riktigt vet hur han ska bete sig mot henne, men ju mer de hänger ju mer känner Artie igen sig i Beckys situation. De har ju givetvis helt olika funktionsnedsättningar, helt olika liv, men det finns ändå vissa stora likheter dem emellan: båda utsätts dagligdags för hagel av fördommar, utanförskap och puckade människor. Artie umgås alltså inte alls med Becky av någonslags välgörenhet, nej tvärtom så går han ut och käkar middag med henne för hennes person.
Episoden avslutas med att han säger till henne att han inte är intresserad, men det har ju inte att göra med något annat än att han faktiskt bara inte är det. Becky och Artie är de minst fördomsfulla karaktärerna (åtminstone gällande detta) och det gör mig så glad varje gång jag ser honom att då få inse att det finns några vettiga människor därute som skriver manus innehållande personer med funktionsnedsättning. En liten, liten bit på vägen mot ett bättre samhälle, förhoppningsvis.
