Jag sitter och funderar lite på ganska stora ämnen. Ämnen så som transfobi och heteronormativitet och den cisnorm som råder i vårt samhälle. Givetvis är detta något jag tänker på allt som oftast, men ändå kan jag inte riktigt greppa ämnet. På sistone har jag tänkt på dessa ämnen alldeles för mycket. Det beror nog framförallt på det faktum att det varit en sådan stor debatt näst intill överallt om det faktum att det i TV-programet Big Brother varit en transperson. Jag följde faktiskt programmet ganska strongt de första veckorna, men i och med att det i förra (?) veckan blev en så tydlig transfobi så blev jag frustrerad och bestämde mig för att hålla mig borta från Storebror ett tag. Jag började istället läsa runt lite på internet och lyssna på samtalen som cirkulerade om ämnet i fråga och det dröjde inte en lång stund innan jag kunde konstatera att transfobin är ett faktum. Jag skulle hemskt gärna vilja instämma med andra om att det faktum att Vanessa kom ut som ts i media ledde till en ökad förståelse, men jag är tyvärr rädd för att effekten blev den motsatta. Folk verkar ha en skräck blandad förtjusning över det faktum att vi nu har en öppen transperson i Sverige i ett så kommersiellt TV-program som Big Brother. Det skrämmer mig därför något så enromt hur några vid namn Gurkan och Katarina i programet får låtas yttra sig om trans som om det vore något perverst. Att Vanessa blir kallad "plastig" och att Gurkan hotar om att bajsa i hennes säng är inte bara personangrepp utan även hets mot folkgrupp och olaga hot. Jag blir uppriktigt sagt ledsen när jag hör hur det i korridoren skämtas om "transor" och blir om möjligt ännu mer nedstämd när jag inser att jag inte kan göra något åt det. Jag kan omöjligt resa mig upp och skrika ut att det faktiskt finns en "transa" bredvid dem och att de därför verkligen borde tänka på vad de säger. Det är individens förbannade skyldighet att tänka på sin omgivning, men det är inte privatpersonens/minoritetens skyldighet att ta varje diskussion. Vi har ju fullt upp med att värna om vårt eget skinn och ibland gör det mera ont att försvara sig än vad det gör att försöka krypa ihop i ett hörn och sätta händerna för öronen. Tyvärr.
//Emil.
Wihoo!!! Dags för ännu en Miyavi-konstert på tisdag! Förhoppningsvis försöker han inte frälsa sin publik och är inte heller helt neddrogad. Fast så länge han spelar bra så begär jag inte något ytterligare. Fett pepp!
Jag blir så fruktansvärt glad och pepp när jag går på tunnelbanan tidigt på morgonen för att åka till skolan och allt känns fel för att då mötas av reklam där en i rulle får vara med. Att äntligen få synas som minoritet i andra sammanhang än det som direkt endast rör rullstolsburna gör mig så varm i knopp och kropp. Finally! 
