Det var en varm kväll i slutet på juli och W och E satt koncentrerade vid köksbordet. Det var inte ofta de satt vid sitt köksbord, inte om de inte skulle göra något som krävdes stora ytor och ett fast underlag under fötterna. (De hade nämligen för vana att alltid inta sina måltider sittandes vid köksön, så länge de inte hade gäster det vill säga.) De satt där helt utan bakgrundsakompanjemang och tänkte så håret nästan luktade något bränt. De satt nämligen och vek tranor, nu var de efter tre kvällars arbete uppe i 739, målet var 1000. Det var E som hade kommit med idén och W hade snabbt hakat på. Först var tanken att de skulle vika 1000 blommor eftersom tranan enligt berättelsen vid namn 1000 tranor handlar om död, men sedan hade de båda slagit fast vid det faktum att de skulle sova bättre med flygande fåglar i taket. Särskilt när tranan står för hopp och framtidstro enligt den östasiatiska sägnen. Igår hade de med hjälp av R och A som varit där på middag lyckats vika sisådär en femhundra, nu hade de suttit här sedan klockan sju, det vill säga nästan fyra timmar, för att vika de resterande.
"Vi kommer inte hinna klart idag, jag börjar bli helt död i huvudet av det här. Varför är vi så långsamma för?" E lutade sig uppgivet tillbaka på stolen.
"Vi är inte långsamma, vi har bara inte riktigt fått in vanan ännu."
"Har vi inte vanan inne efter 740 jävla tran-jävlar så är det lika bra att vi ger upp nu med ens." Detta yttrande fick W att skratta.
"Vi kan ge upp för ikväll och ta resten imorgon om du vill, jag börjar ändå bli hungrig." W ställde sig upp och kramade om Es axel när han gick förbi, in mot köket. E reste sig och gick efter och tillsammans plockade de ut gårdagens rester ur kylskåpet. Hemlagad sushi och dumplings som lätt gick att värma, den perfekta sommarmaten. Medan W sedan lade upp maten på två fat gick E och hämtade en flaska champagne för att lägga den på kylning. De gick sedan tillsammans ut på takterrassen bärandes på tallrikar och ishink. Väl där uppe satte de sig i varsin solstol med tallrikarna på avlastningsbordet bredvid. W hällde upp två frikostiga champagneglas till dem båda.
"Skål, världens duktigaste tran-vikare."
"Skål pippi-fågeln." De lutade sig mot varandra och möttes i en snabb kyss.
En hel flaska champagne senare och några extratallrikar fullproppade av diverse kvarlämnade delikattesser från föregående kvällar var det dags att gå ned i lägenheten igen, klockan var då framåt ett på natten.
"Du, babe, jag känner att jag nog skulle kunna vika några ytterligare tranor nu. Hur känner du?"
"Jag tycker att vi absolut borde göra klart de resterande 260 pappersfåglarna nu med ens." Så därav att de båda 32åringarna nu än en gång gick och satte sig vid sitt matbord framför kaoset av fåglar vikta i papper med siden- och guldmönster. Så länge livet är vackert finns inga konkreta sorger.
"Vi kommer inte hinna klart idag, jag börjar bli helt död i huvudet av det här. Varför är vi så långsamma för?" E lutade sig uppgivet tillbaka på stolen.
"Vi är inte långsamma, vi har bara inte riktigt fått in vanan ännu."
"Har vi inte vanan inne efter 740 jävla tran-jävlar så är det lika bra att vi ger upp nu med ens." Detta yttrande fick W att skratta.
"Vi kan ge upp för ikväll och ta resten imorgon om du vill, jag börjar ändå bli hungrig." W ställde sig upp och kramade om Es axel när han gick förbi, in mot köket. E reste sig och gick efter och tillsammans plockade de ut gårdagens rester ur kylskåpet. Hemlagad sushi och dumplings som lätt gick att värma, den perfekta sommarmaten. Medan W sedan lade upp maten på två fat gick E och hämtade en flaska champagne för att lägga den på kylning. De gick sedan tillsammans ut på takterrassen bärandes på tallrikar och ishink. Väl där uppe satte de sig i varsin solstol med tallrikarna på avlastningsbordet bredvid. W hällde upp två frikostiga champagneglas till dem båda.
"Skål, världens duktigaste tran-vikare."
"Skål pippi-fågeln." De lutade sig mot varandra och möttes i en snabb kyss.
En hel flaska champagne senare och några extratallrikar fullproppade av diverse kvarlämnade delikattesser från föregående kvällar var det dags att gå ned i lägenheten igen, klockan var då framåt ett på natten.
"Du, babe, jag känner att jag nog skulle kunna vika några ytterligare tranor nu. Hur känner du?"
"Jag tycker att vi absolut borde göra klart de resterande 260 pappersfåglarna nu med ens." Så därav att de båda 32åringarna nu än en gång gick och satte sig vid sitt matbord framför kaoset av fåglar vikta i papper med siden- och guldmönster. Så länge livet är vackert finns inga konkreta sorger.
Jag behöver lite uppfriskning, något peppt! Jag är lite nere idag för lite grejs som kanske inte är så jättekul har hänt (inget farligt alls egentligen, men lite sorgligt) och då behöver man göra något kul så att det hela känns något ljusare. Som tur är så är det fredag så jag får i princip göra exakt det jag själv känner för. Detta innebär att jag ska bege mig till biblo och kopiera upp några inbjudningar till min coctail som jag ska ha när jag fyller 18. Jag lovar att posta bilder på de färdiga inbjudningarna sedan, så får ni se hur det ser ut. Jag ska också hämta ut en (förhoppningsvis två) böcker som jag behöver till skolarbete, inte fullt så kul kanske, men nödvändigt. Sedan ska jag nog gå hem och kolla på Brideshead Revisited och begrava mig i min kärlek till Sebastian och Charles som har världens finaste relation till varandra. Det är nästan så fint att man inte vill se mera för att de fina då kommer ta slut. Se den!
