E står nedanför loftet och tittar upp mot de bruna retro-resväskorna som ligger där. Han vänder sig mot W som står bredvid honom."Vart ska vi egentligen?"
"Ut, bort från det här landet." W såg inte ut att vara i skick för att prata. Han gick fram emot stegen och klättrade upp. A var framme, som från ingenstans, och tog emot väskorna som W försiktigt lyfte ned. E stod som fastfrusen i golvet, han visste fortfarande inte om resan faktiskt skulle bli av. Hur skulle de fyra bara kunna dra från Stockholm, bara sådär? De hade väl jobb att sköta? Liv att leva? Ju mer E tänkte på det, ju mer förbryllad blev han. När R efter en liten stund även han kommit in i rummet så yttrade E sina tankar om detta. R sa till sin pojkvän att inte oroa sig, alla kunde ta ledigt i någon vecka eller två och de två kunde ju egentligen faktiskt bara säga upp sig. Jobben var ju kassa hur som. När E mumlade in i Rs tröja om hur han egentligen inte ens ville åka var det svaret han fick att det var hög tid att "take one for the team".
"Vi måste göra det här för honom. Han har råkat ut för alldeles för mycket skit. Han måste bort från Svea ett tag, men han behöver ändå ha sina favvo-svennar med sig. Vi kan helt enkelt inte lämna honom, inte i det här skicket."
"Sedan när blev du så omtänksam?"
"Sedan jag såg en av mina killar komma hem med ett blått öga och en stukad handled." E visste inte vad han skulle svara på det så han kramade istället om sin kille ännu lite hårdare. R kändes helt plötsligt stelare än en pinne och E kunde verkligen känna hans smärta. Eller var det Rs smärta? Alla hade ont i och med det som W råkat ut för. De hade gjort sitt yttersta för att spela lugna den kvällen då allt hade hänt. E hade inte varit där utan han hade fått ett samtal från A som berättade vad som hänt. Detta hade lett till att E kommit springande hem för att sedan kasta sig in i sovrummet och hoppa upp i de andras famnar. W hade känts sammanbiten enda sedan den där kvällen så det var egentligen mer än självklart att han behövde resa bort och på så sätt få tankarna på annat håll. Alla behövde de resa bort. R och E tog sig ur varandras armar och gick fram till väskorna som A och W tillsammans lyckats få ned på golvet. E lyfte upp den större väskan och möttes då av tre förvånade ansiktsuttryck.
"Kom igen nu hörni, vi ska packa!"
De vände sig alla mot W och W log, äntligen!
(Resan blev av först tre månader senare, det fanns inte längre ett behov av att fly från någonting för de hade alla varandra.)
Detta är ett tidsbestämt inlägg för just nu befinner jag mig i ett hus på Gotland där internet inte funkar riktigt så bra som i Stockholm. Därav den lilla novellen, hoppas ni tyckte om den~
//Emil.
