Ett försök till en 50-tals novell...

Det var en ganska kylig dag i slutet av april. Vi var på väg ned till hamnarna, Will, Mick och jag. William hade hittat någon ny gentleman, någon som tjänstgjorde som sjöman på flottan. Det låter precis lika stereotypt som det var, så jag kan inte se någon mening med att försöka förfina det hela. Jag och Mick följde nog egentligen mest bara med som bihang. Mick var väl i och för sig ganska så nyfiken på den där nya pojksnärten, men vad mig beträffar så kom det sig nog mest så att jag bara inte varit tillräckligt snabbtänkt dagen innan så jag i all hast lovat bort mig som sällskap denna dag. Tydligen så räckte det inte med ett förkläde, enligt Will.

Så det var alltså så det kom sig att vi nu, i ett sällskap om tre, gick ned mot hamnen med klackarna stampandes mot de hårda gatstenarna. Jag hade klätt mig, i mitt tycke, mycket lämpligt för dagens situation. Jag bar nämligen ett bar knälånga marinblå shorts med tillhörande skjorta och seglarkrage. På fötterna bar jag ett par tjocka knästrumpor samt ett par blankpolerade svarta finskor. Mina armar täcktes av en svart kavaj med dubbelknäppning i guld och i kavajfickan låg mitt fastkedjade förstoringsglas. Det var endast till för utseendet, med tanke på att jag på ögonen hade ett par glasögon som var slipade starkt med tanke på min unga ålder. På huvudet bar jag en vit seglarhatt och runt halsen hade jag knutit en tunn sidenscarf med mönster av ankare, passande nog. Jag hade dock så fort jag kommit utanför dörren ångrat mitt klädval, vindarna blåste skoningslöst in under varje varmt skrymsle och vrå som mina kläder lyckats skapa och jag huttrade redan efter bara någon minut. När vi gick där så gjorde jag mitt bästa för att skydda mig mot kylan, vilket snabbt visade sig vara ett bortkastat försök. Jag gick där och förundrades över hur alla andra på gatorna kunde vara här ute och jobba med sitt, klockan kunde inte varit mer än något över åtta.

”Mick, darling, påminn mig om varför jag gick med om att göra det här?”

”William har ju lovat oss många vackra pojkar och dessutom en frukost på Tösses efteråt, så inte ska du väl klaga.”

”Menar du, Mick lilla, att jag gått upp ur min varma säng därhemma och tagit på mig mina bästa kläder bara för en frukost på Tösses?”

”Pojkarna, glöm för allt i världen inte pojkarna!” Med det så var tydligen samtalet avslutat och Mick och Will högg samtidigt tag i varsin arm på mig och drog mig iväg ner mot flottan. Vårt tempo ökade i takt med ljudnivån och jag kände mig själv tappa fotfästet både en och två gånger. När vi äntligen var framme tog jag mig en snabb titt ned på mina skor. Det borde jag inte gjort för till min förskräckelse såg jag då hur hela tån på de båda skorna var neddammade, jag som just hade polerat dem!

”Will, nu är mina skor alldeles neddammade!” viskade jag frustrerat i hans öra.

”Oroa dig inte för det, söta du. Lyckas du få en av dessa på fall kommer du aldrig behöva oroa dig för något så litet som ett par skor, du kommer få nya innan du ens hunnit be om ett par!”

”Jag kan gissa att du redan fått smaka på de rikas karamell, har du ej?” Allt jag fick till svar var ett fniss som sedan följdes av ett litet utrop när sjömännen klev i land. Will och Mick sprang entusiastiskt fram till någon reslig prick med ett blont hårsvall, jag gissade att det var Kyle, medan jag muttrandes snubblade efter. Ju närmare jag kom, ju mer fånigt tyckte jag det hela uppstod. William stod och svärmade framför sin gentleman och tindrade som ett barn på julafton. Samtidigt stod Mick och spejade ut över resten av flottan, förmodligen i jakt efter en egen godbit. Jag bestämde mig för att trotsa den tillsynes fåniga situationen och gå fram och presentera mig, som den välartade människa jag var. Vi skakade hand och Kyle log sitt bländvita leende mot mig, något som bara ökade på min redan tveksamma uppfattning om honom.

”Vilken förtjusande dag, är det inte så säg. Vilket väder!” I brist mot bättre vetande instämde jag, tillsammans med Will, på den fåniga människans uttalande. Dock dröjde det inte länge innan saker blev intressantare. Jag hade nämligen fått syn på en betydligt mer spännande karaktär, inte alls långt ifrån där vi stod och konverserade. Han var inte mycket längre än mig och stod lojt lutad mot en pelare bara någon meter ifrån oss, med en cigarett i mungipan och med armarna tätt intill sig. Mick måste ha kommit tillbaka till oss och då lagt märke till mitt plötsliga intresse för denne nye gestalt, för det dröjde inte en lång stund innan jag kände en liten knuff i ryggen som tryckte mig i hans riktning. Utan någon som helst kontroll över min fysiska tillvaro fann jag mig själv gåendes i den utpekade riktningen. Nu stod jag mitt framför honom och hans ögon mötte mina. Han ställde sig upp och mötte med ett höjt ögonbryn min blick.

”Ja?”

”Hej, eller tjenare! Vilken strålande dag! Hur känns det att vara i land, kapten?” Vad höll jag på med? Var jag inte riktigt klok? Kapten! Vad var det egentligen jag stod och babblade om, mitt på ljusan dag dessutom!

”Strålande? Jag skulle då vilja påstå att jag upplevt betydligt mer strålande mornar i april under min livstid. Och förresten, kaptenen kan du hitta där borta.” Jag trodde jag skulle sjunka genom jorden, men precis som jag kände hur hela min person tycktes sugas under jord så började pojken framför mig le, och sedan skratta. Jag skrattade då även jag.

”Nej, vem försöker jag lura, vädret är sämre än på länge och jag hade allra helst legat kvar i min säng därhemma och sovit.”

”Vad fick dig att gå upp? Om inte solskenet?” Vi skrattade igen.

”Min vän, där borta,” jag pekade ut Will för honom ”hade någon han absolut ville träffa. Plus att han lovade mig en frukost på Tösses om jag orkade dra mig upp.”

”Det låter inte dåligt det. Du kan hälsa din vän att jag tycker du förtjänar en rejäl bakelse för att du tog dig tid och möda.” Jag mötte återigen hans blick och fann då ett djup jag aldrig tidigare skådat.

”Åh, det dröjer nog tyvärr länge än innan den där bakelsen får nudda mina läppar. Om jag känner min vän rätt vet jag inte när jag kommer få honom åter.”

”På så vis. Skulle det vara fult av mig att i så fall be dig om att bli mitt sällskap nu genast, på min frukost? Min mage längtar efter något varmt.” Jag log och sträckte ut min arm som han genast krokade i. Kanske var det en ganska fin morgon, trots allt.

Vad tycks? Vill ni ha en fortsättning eller borde jag skrota den här och nu?