Det finns en bok som heter "Du och jag, Marie Curie" och detta fick mig att tänka på att om jag gjorde en bok så kanske, kanske skulle den heta "Du och jag, Capote". Ju mer jag läser av honom, ju mer förälskad blir jag. Förälskad i hans verk, i hans person, i hans förutsättningar och i hans värld och då framförallt i det han gör den till. Han gör ingenting gällande sig själv till en grej, utan låter istället allt vara undertytt, lite som Isherwood. Först nu börjar jag nog på riktigt förstå det fina med att inte alltid skriva allt på näsan, ibland så kan hela det stilistiska greppet bygga på att läsarna får läsa mellan raderna och tolka själva. Det är otroligt modigt att som författare mer eller mindre enbart använda sig av detta sätt att skriva på, då det ger en ökad risk till missförstånd och missar. Något som jag själv är otroligt rädd för att göra, men kanske faktiskt bör lära mig. Så fort ens verk blivit publicerat så tillhör det ju faktiskt inte längre upphovsmannen, utan hamnar istället i läsarnas ägo. Läskigt!Hur som helst, Capote blir mer och mer min idol ju mer jag får läsa om honom som person. Som ung så hatade han skolan och när han var 17 lovade han att han aldrig mer skulle sätta sig i en skobänk. (Vid 17 års ålder fick han ett jobb på "The New York Times".) Han fick stor makt och inflytande i de communitys där han kände sig manad, bara genom att vara sig själv. Kanske borde alla vara lite av sin egen Capote, så länge en skiter i alla val han gjorde kanske... Aja, jag älskart i alla fall!
//Emil.
ps. Den här lektionen i historia så var temat kvinnohistoria/genushistoria. Tror ni att någon är en happy bird? ds.
