Jag tror, eller rättare sagt så vet jag, att jag är en sådan där person som lätt känner mig understimulerad och uttråkad. Sommarlovet är ett faktum och livet borde därför vara soligt och glatt och helt bekymmerslöst, men istället känns det just nu ganska mörkt inuti mig. Ibland känner jag mig som en tickande klocka eller ett timglas där sandkornen sakta, men säkert rinner ifrån mig. Jag skulle inte kalla det åldersparanoia, men i mig finns det helt klart något som bara skriker på att få komma ut. Jag vill skriva en roman om helvetet med att vara ung, men så fort jag sätter mig vid tangentbordet för att börja så säger det bara stopp. Den största farhågan av alla är att skriva något som i slutendan bara blir ett enda långt tonårsdrabbel. Jag vill kunna leka med orden och forma dem på samma sätt som Eli Levén och Kristofer Folkhammar. Kunna vrida och vända och bända och tejpa ihop. Kanske är det därför jag vill bli copywriter, för att jag någonstans tror att ju mer man jobbar med text ju bättre blir man på att uttrycka sig via språket. Underbarn och genier är för mig bara en myt. Istället rör det sig om ambition, romantik (som i att romantisera saker) och vilja. Ett jäkla anamma helt enkelt!Någon gång kommer jag kunna skapa orden så som jag vill ha dem och efter den dagen kommer böckerna sedan rinna ur mig som vatten ur en kran. Den dagen hoppas jag bara att jag är tillräckligt ung för att själv kunna njuta av känslan av total makt över livet och förmågan jag skapat. Jag vill vara en kreaktion helt skapad av mina egna ettiketter och som accessoarer vill jag bära kunskap och känslor. Livet och skrivandet är nog ett för mig...
//Emil.
