Önskar jag kunde skriva något lika peppt som den här bilden. (Världens godaste svartvinbärsmilkshake för övrigt.) Önskar jag kunde inleda det här inlägget med något trevligt, så som att det är värsta sommarvädret ute idag och att jag därför mår prima liv. Dock går inte det eftersom det vore att ljuga (inte om vädret kanske) och jag tror inte att ljug är en så bra idé, inte om det går att undvika i varje fall.
På den här dagen vill jag bara spy galla (någon annans galla, jäkligt jobbigt att behöva vara den som kräks). Jag hatar skolan, jag hatar att jag har tio månader (nio och några dagar) kvar på helvetet. Jag hatar att jag har ångest och ont i magen över att jag går där jag går och befinner mig i livet där jag befinner mig. Allt jag vill är att bli ledig och slippa den här skiten. Slippa ångesten. Slippa lokalerna. Slippa allt, allt, allt, allt, allt! (Allt som rör min skola alltså.) Jag vill hoppa av, men hoppar jag av nu så ger jag upp. Då behöver jag betala mina egna kurser och fixa en likvärdig utbildning plus att alla mina papper blir lite fula att söka in till typ Yale med så jag sabbar en hel del chanser och så vidare. Gymnasiet är i princip ett måste om du vill bli akademiker och sådant där liberalt tjafs (som jag typ verkligen kanske vill bli). Jag har alltså inget annat val än att ha konstant ångest i några månader till. Konstant magont över hur diskriminerande det är att undervisningen inte är anpassad efter alla elever, oavsätt funktionsskillnad. Ångest över klassammanhangen. Jag måste alltså uthärda ännu ett år av total ensamhet, fy fan. (Tror någon att min frånvaro kommer bli hög i år? Jag tror en viss Emil kommer skolka en hel del jag.)
//Emil.
ps. Fan, sluta böla och ta dig samman, människa! ds.
