– Ett onomatopoetiskt ord –
Jag flyger bakåt. Min rygg landade i upptrampad, fuktig jord. Hon flög efter mig, ner i leran. Ben som håller mig nere, håller mig fast. Knän trycker in mot mina sidor, håller min syresättning på en ojämn nivå. Ett slag, två, tre, fyra, fem slag. Mot mina kinder, det river och biter. Jag har smuts i ansiktet. Jag tar upp mina armar för att skydda mig själv, för att inte visa sminket som rinner ner längs min vänstra tinning. Jag undrar om hon kommer försöka ta strypgrepp.
Inget händer. Någon skriker till och ropar mitt namn, hennes kroppstyngd lyfts ifrån mig. Jag kippar efter luft och vänder över mig på sidan. Tillåter mig andas och uppfatta miljön runtomkring mig. Det dröjer bara någon sekund innan hennes händer är på mig igen, men den här gången känner jag igen dem. Fingertoppar som försiktigt rör vid min hud, hon är lutad över mig, gråtandes. Salta tårar rinner ner i nygjorda sår. Mitt blod på hennes nagelband. Hon viskar förlåt och förlåt och förlåt igen. Jag nickar och blinkar bort tårar. Hon viskar att hon hatar våld, att hon hatar blod, speciellt blod på mig. Jag nickar och blinkar förgäves bort tårar. Hon viskar att hon bara vill ha mig, att det är därför hon är rädd och vidrig. Jag nickar, men kan inte längre blinka bort några tårar. De rinner i en rännil ner för mina kinder och spolar bort smink och ögonfranslim. Hon kramar mig och jag kramar tillbaka, lägger sig ned bredvid mig i leran. Det slår mig att jag aldrig sett henne gråta, jag tror hon tänker detsamma. Det slår mig att jag heller aldrig hört henne älska, jag vet att hon tänker detsamma.
Det är slutet på början på någonting nytt. Det är en första/sista/sjuttiofjärde kyss.
