En liten reflektion över begreppet norm/normbrytare.

Att vara sjutton år och rullstolsburen gör att man automatiskt – oavsett om man vill eller inte – bryter mot normer i samhället dagligdags. Att bara gå på en tunnelbana kan medföra respons som gående och funktionsfullkomliga personer sällan skulle utsättas för.


Ett exempel på detta är det som händer varje gång jag går in i en affär. Låt oss säga att jag ska köpa ett par jeans. Det finns ofta inte ens på världskartan att de som jobbar i affären ska prata med mig, trots att jag tar ögonkontakt och jeansen uppenbart är till mig. Istället pratar de med mina assistenter och undviker kontakt med mig så mycket som det bara går. Detta varierar dock en hel del beroende på vilken affär samt vem det är som jobbar som jag möter. Ganska snabbt får jag mig en bild av vart jag ska gå samt vilka ställen jag bör undvika. Jag tar givetvis det inte alls personligt att de så uppenbart vill hålla sig undan kontakt med någon i rulle, allt det handlar om är brist på kunskap vilket är mest jobbigt för dem själva och inte för mig. Dock så går det ibland till en gräns där irritationen och frustrationen över folks okunskap får ta överhanden. Ett exempel på detta är de gånger då jag inte fått sitta och fika på ett café för att de inte velat ha barnvagnar (och då räknat in allt som går på fyra hjul) inomhus. Dessa gånger har det faktum att jag bryter mot en norm blivit som tydligast. Om man inte känner någon i rullstol så är chansen att fundera över dessa normer små, eftersom det då inte finns någon anledning till att bry sig.


Att vara normbrytare är allt annat än en trevlig upplevelse, i alla fall när det rör förutsättningar som är oföränderliga. Samtidigt som jag inte vill bli en del av de normer som finns i vårt samhälle – jag har, kanske tack vare mina förutsättningar, redan från tidig ålder lärt mig att dessa normer är, om inte annat, så otroligt diskriminerande – så vill jag inte heller hamna helt vid sidan av, som jag tyvärr gör om jag frånsäger mig allt vad normer heter. Känslan av att behöva stå för en grupp individer (i det här fallet rullstolsburna) gör mig alldeles knottrig. Jag kan inte stå för något annat än den jag är, vilket är en person som är så mycket mer än bara rullstolsburen.


De normer och uppbyggda stereotyper som finns rörande rullstolsburna är exempelvis att man ska vara mer eller mindre okontaktbar, inte kunna förhålla sig till diverse sociala sammanhang, vara otroligt tacksam över minsta lilla tecken på trevlighet samt ha ordet snäll som enda adjektiv rörande sin egen person. Dessa normer är inte bara kränkande utan också omöjliga att leva upp till. Jag har kommit i kontakt med en del andra personer med samma funktionsnedsättning som den jag har och alla säger de samma sak: Det är normerna som är det tuffaste med att vara rullstolsburen. Normerna kring hur vi ska leva våra liv och hur vi ska se på vår egen, samt andras, person. En sådan sak som att komma in i en klass är svårt för de allra flesta, men kanske ännu svårare för någon med en funktionsnedsättning då dessa personer inte bara behöver komma in i gruppen utan dessutom måste förhålla sig till de resterande klasskamraternas fördomar. För alla har vi ju fördomar och för det mesta gör det faktiskt ingenting, så länge vi lyckas hålla dem i schack och vågar bli motbevisade. Det är när vi inte gör det som det skapar problem och det är då alla normbrytare hamnar i kläm.


(Sedan finns det ju ytterligare normer jag bryter mot, bortom det som rör mitt funktionshinder, som även dem leder till otrevliga reaktioner, men de är i alla fall mer eller mindre självvalda – samt i stort mån mer uppmärksammade – .)


Detta är egentligen till min psykologilärare, men får hamna här också~ //Emil.

Tre skrivande genier~

Idag har jag börjat läsa "Musik för kameleonter" som är en samling texter av Capote. Jag har precis avslutat den första delen och som alltid är hans språk och berättande genialt. Den sista novellen i den första delen var döpt till "Glitter" och handlade om en åttaårig pojke som hade en hemlighet. Jag kan omöjligt återberätta hela texten, men det jag kan intyga är att den var helt fantastisk. Nu kommer jag spoila den, fast kanske gör inte det så mycket då jag själv gissade ut hans hemlighet efter bara några sidor. Pojkens hemlighet var nämligen att han egentligen var en hon. Detta får mig snabbt att börja tänka om inte Capote själv var något transidentifierad. Även om jag har svårt att tro att han såg sig själv som något annat än en man så kan jag mycket väl tänka mig att han ofta ville loopa. Capote är så oerhört komplex och det är så mycket jag vill säga om det jag läst av honom, jag skulle exempelvis mer än gärna vilja skriva av förordet till boken jag läser nu, för hela den texten handlar nämligen om skrivande och hur övningen är viktig för att bli så genial. Att som författare faktiskt våga lägga fokus på vägen till författarskap och förfiningen i sitt hantverk är både modigt och helt genialiskt. Capote, Murakami och Isherwood vågar alla lägga ut hela sin själ i sin konst och detta inspirerar mig så oerhört att själv göra detsamma. Kanske borde jag faktiskt utnyttja mina japanskakunskaper och skriva ett tackbrev till den enda överlevande av dessa tre mästare... //Emil.