Det där med puppor och sådant helvete.

Läste just en intressant grej om fjärilar på sidan 19 i "my gender workbook". Det är tydligen så att fjärilar går igenom minst sagt ett helvete när de ska ta sig ur sin puppa, men om de på något sätt får hjälp med det hela, det vill säga om någon hjälper till med att ha sönder puppan, så kan de inte överleva som fjärilar länge alls. Det är nämligen en grej som triggas igång genom det där jobbiga som gör att de blir starka nog att överleva ute i den andra världen sedan. Kate Bornstein jämför detta med kön, men jag väljer att specificera mig lite ytterligare och fokusera på transpersoner istället. Ofta görs ju faktiskt fjärilen som symbol för trans.

Jag vill verkligen inte att ni ska tro att jag menar att transpersoner inte ska få stöd och hjälp under sin transformering. (Jag vill då samtidigt också påpeka att en transformering inte nödvändigtvis är något som tar slut utan det kan vara någonting som fortlöper under hela livet.) För mig kändes det dock väldigt skönt att veta att det behövs ett litet helvete först. Lite som det där ordspråket att "efter regn kommer solsken". Det känns också fint att göra en jämförelse med fjärilen och puppan för att det blir som ett bevis på att trans inte är något en kan förneka. Jag vet inte om ni riktigt förstår vad jag menar, eller om jag är allt för otydlig i mina förklaringar. Det jag tänker är i alla fall att vi som är transpersoner behöver upptäcka det själva och till stor del gå igenom det på egen hand. (Dock med andra som stöd, givetvis.) Vi behöver leva ut vår transidentitet, det är inget som går att förneka, hur smärtsamt det än är för diverse (mer eller mindre) inblandade parter.

Efter helvetet kommer friden. Jupp, det här kan jag tro på.
//Emil~

ps. Jag kan också tänka mig att tolka puppan som samhället i stort - då specifikt normerna - , för precis som fjärilen måste ta sig ur puppan för att kunna leva så måste en transperson slå sönder alla normmurar som vårt heteronormativa samhälle tyvärr ännu är grundat i. ds.

Lite om pronomen...

Detta är absolut ingen faktatext om pronomen, utan endast en liten betraktelse av vad jag själv varit med om x antal gånger nu under loppet av bara den här hösten. Jag har nämligen upplevt att många barn som sett mig på stan' och pratat om mig i tredje person har använt sig av pronomenet "han", medan deras föräldrar sagt "hon". Vad betyder egentligen detta? Har barn svårare att läsa av någons biologiska kön för att de helt enkelt inte har tillräckligt med livserfarenhet ännu eller är det så att barns respektive vuxnas synvinklar på kön ser helt olika ut? Jag hoppas att ni alla förstår att jag verkligen inte menar på att barnen har fel för att de sa ett pronomen som jag ofta inte får höra, ni som vet lite mer om mig vet ju att jag tvärtom menar på att barnen har betydligt mer rätt än de vuxna. I barnens ögon så passerar jag ju betydligt bättre än i deras föräldrars.

Men vad är det som gör att jag av en åldersgrupp blir tagen för att vara kille medan jag av en annan blir tagen för att vara tjej? Det kommer jag nog aldrig få veta... En sak som är lite tråkig är ju den att jag själv inte tycker om föräldrarna, mest för att de inte verkar tänka över sitt val av pronomen på mig. Barnen tänker ju inte heller, men de läser liksom av mitt uttryckssätt mer än mina medfödda förutsättningar. Det vore ju fantastiskt om jag bara kunde se på mitt kön så att jag tyckte att barnens användande av "han" tillsammans med föräldrarnas användade av "hon" slog ut varandra och då blev ett "hen", som förmodligen de flesta av er vet är det korrekta vad det beträffar mig. Dock är det betydligt mer lätt sagt än gjort att se på det hela på det sättet. Istället känner jag hur mina mungipor spricker upp i ett leende när jag hör barnens sätt att köna, för att sedan se sammanbiten ut när föräldrarna tagit till orda. Det där med kön alltså, det är ingen lätt grej.

//Emil.

Dagens shopping~

Ett par aprikosa stuprörsjeans med matchande kofta.

Ett farfarslinne i smutsturkostgrönt. (Säg det snabbt sju gånger.) Det kostade bara 30 kr.! Bra pris. :D

En jackett i det här tyget. (Den är betydligt mer tukosblå än vad som syns på bilden.)

En randig T-shirt som bara måste ha uppkavlade ärmar.

Tre stycken linnen i olika färger. Typ samma modell. (Godisett är enbart rekvisita som jag hittade hemma.)

Jag ska bli en sådan där färgglad jäkel som springer runt och är pepp mest hela tiden, bara för att!

//Emil~

En liten övning av Kate~

Sitter och läser i "my gender workbook" av Kate Bornstein. Den är uppbyggd som en sådan där skolbok en hade när en var liten, med test och övningar och sådant. Väldigt fint.

Nu så har jag hur som helst kommit till den här övningen. (Går att läsa på bilden bredvid, om en inte har en talsyntes på datorn. Kan i alla fall skriva att det går ut på att en ska hitta tre stycken lätta saker som en ska göra varje dag under loppet av en vecka. Sakerna ska få dig att må bättre och känna dig mer bekväm i dig själv. När veckan sedan är slut ska en skriva ned de förändringar som en upptäckt med sig själv, alltså i sin syn på sig själv och så vidare.) Jag sitter alltså nu och funderar på vilka tre grejor jag ska välja. Jag tror faktiskt jag har kommit på dem nu, de får bli följande:

1. Skriva, skriva, skriva!
2. Bära riktigt snygga outfits.
3. Strukturera upp saker.

Jag ska alltså ända fram tills nästa onsdag se till att skriva mycket varje dag, välja ut fina kläder kvällen innan som passar nästkommande dag och se till att ha allt uppskrivet i min kalender och sedan följa det som står till punkt och pricka. Toppen!

Kanske borde jag gå in på varför dessa tre saker får mig att känna mig bekväm i mig själv och varför de ger mig bra självkänsla. Okej, här kommer anledningarna: När jag skriver så känner jag mig fri för genom att få ned ord på papper (eller en skärm) ger mig möjlighet att uttrycka saker som jag allt för ofta har svårt att sätta i (talande) ord. När jag skriver så kommer jag i kontakt med en del av mig själv som jag inte får kontakt med på något annat sätt. Samtidigt så kan jag också via text bearbeta vissa saker som är svåra annars, kanske är just det en stor anledning till att jag enda sedan sex års ålder skrivit dagbok. Det och det faktum att jag behöver någon smart plats att förvara alla mina tankar och början på berättelser på. (Att skriva får mig också att känna mig mer produktiv, vilket för mig är ganska viktigt.) Okej, varför vill jag då bära snygga outfits för att på så sätt känna mig mer bekväm? Jo, för att när jag bär fina kläder som jag trivs i så känner jag det som om det är mycket lättare att göra alla de saker jag tar mig för. Det är lättare att ta mig igenom min dag, med andra ord. Jag mår bra när jag bär kläder jag gillar för ju snyggare jag känner mig ju mer självsäkerhet får jag vilket leder till att jag får lättare till skratt och glädje. Kalla mig utséendefixerad, själv kallar jag mig bara ganska självklar. Vem mår inte bättre av att gilla sin egen spegelbild? (Vill nu bara påpeka att jag inte under några omständigheter menar att de fysiska faktorerna som kroppen har är de finaste, jag syftar enbart på det en kan förändra med sitt utséende genom kläder, accessoarer och smink. Att dölja och fixa och trixa med sina förutsättningar är inte alltid en fantastisk idé, så jag kör på rolig rekvisita istället, vilket hittintills funkat mer än bra. (Och jag är också väl medveten om att detta är något motsägelsefullt eftersom jag vill börja på hormoner så småningom.)) Att vara strukturerad är en enbart praktisk grej. På sistone har jag känt det som om jag inte riktigt haft koll på saker och ting, vilket enbart berott på stress och en - tyvärr - ganska dålig psykisk hälsa. Därför är det inte alls så konstigt att jag mår bättre av att ha det strukturerat i mitt liv.

Och med det slutar jag detta inlägg. Jag lovar att återkomma om en vecka med hur det här fungerade för mig.

Puss! //Emil.