Känner att jag inte alls gjort min USA-resa rättvisa här på bloggen då jag i princip inte berättat mycket alls annat än små utdrag från ett eller annat Starbucks här och där runt om i staterna. Därför kommer här ett inlägg tillägnat Castro!
Castro, för er som inte vet, är ett distrikt i San Francisco där typ det känns som ett enda stort Pride året runt. När man börjar närma sig Castro med spårvagnen så ser man antalet regnbågsflaggor öka nämnvärt och man möts också av en jättelik flagga upphissad över staden, obeskrivligt fint. Så fort jag såg den blev jag helt hyper och typ skrek ut "NEJ MEN NU HAR JAG JU FAKTISKT HITTAT HEM!!!!", otroligt pepp var jag. I Castro går de stora starka killarna runt och håller handen med de ännu större och starkare killarna och man ser alltifrån unga indiebögar till gamla gubbar i 80årsåldern sitta och dricka latte på Starbuckset. (Starbuckset i Castro var förövrigt de finaste kaffestället jag någonsin satt mina hjul i, utan tvekan. Det var litet och trångt, men ändå fick alla plats utan problem. (För kom igen, i Sverige på fyra hjul inne på trånga kaffen, det är fan som att försöka få in en elefant i ett kylskåp. Svenskar och tillgänglighet är en skräckartad kombo.)) I Castro blir man kallad "Son" och "Young boy" om vartannat och alla pratar med mig och man möts ideligen av skäggiga leenden och glada blickar, vart man än vänder sig.
Jag vet inte hur mycket jag har berättat om allt, men med risk för att upprepa mig så kan jag berätta att hela vår USA-resa kretsade faktiskt kring att få komma till Castro och se allt efter Harvey Milk. Jag blev kär i den filmen någon gång i ettan på gymnasiet och sedan såg jag den typ tusen gånger, bland annat med min pappa som då också blev helt såld. Efter det har vi gått runt och pratat om Milk och om San Francisco och innan jag visste ordet av var resan bokad. "Vi ska dit och se det med egna ögon!" sa pappa och då är man ju knappast sen att hänga på!
Milk alltså, vart ska man börja? Jo, med att vi kom till Castro och mötte en volontärarbetande man som delade ut kartor över LGBTQ-grejs och var i allmänhet helt fantastisk, där ska man börja! Han berättade för oss hur man skulle ta sig till det forna Castro Cameras (där Milk hade sitt högkvarter under åren han levde) och berättade också något av största vikt, nämligen att under minnesplattorna som fanns i marken till Milks minne så har hans vänner, trots förbud, lagt en del av hans aska. Jag har alltså stått ovanför en av de allra viktigaste männen någonsin, tur att man inte är gående ibland för då hade jag typ kanske lagt mig på marken och kysst varenda centimeter av plattorna. Livet kändes bra surealistiskt den dagen... Under sin livstid i San Francisco bodde milk på nummer 573 medan Castro Cameras var på nummer 575. (Se översta bilden.) Först var jag och pappa lite ledsna över att de gjrot om forna Castro Cameras till ett högkvarter för HCR (Human Rights Center), men sedan tog vi vårt förnuft till fånga och kom på det att Milk troligtvis aldrig hade velat ha en fult fungerande lokal kvar med hans gamla grejer typ, istället ville han garanterat att det skulle bli något precis som HCR, nämligen en plats där folk jobbar för allas välbefinnande och jobbar mot hatbrott och så vidare. (När vi kom in i HCRs butik så var det internetsidor med Trevor's Project uppe och stödnummer att ringa och sådant, allt för både unga och gamla HBTQ;are.) Inne på HCR shoppade i princip alla av oss saker, Johanna köpte en superfin T-shirt hon hade på Pride och en snöglob, ni vet en sådan där man vänder på så att det börjar regna glitter, föreställande San Francisco och ett bröllopspar (bögar, what else!). Jag köpte en ring (som jag bär varje dag på förlovningsfingret, för precis som Elizabeth I gifte sig med England så är jag nu gift med Castro, eller?), en sådan där kaffemugg att ta med sig på äventyr (en blå som det står Imagine på, lite lagom härligt sådär, typ John Lennon-gay) samt en grön T-shirt där texten lyder "I'm the pink sheep of the family" (som jag bar på Pride i år, jippi!). Pappa shoppade en orange klocka, fett stolt jag är över att ha en pappa som stödjer HBTQ-personer, det vill säga är fullt pepp på allt jag har för mig här i livet!
Det finaste med Castro var nog hur vänliga alla var och känslan av att få uppleva det med mina päron också. Det var som att ta med dem in i min värld, in i mitt huvud (tro mig, mitt huvud är fullt till brädden av halvnakna män med musche och glada leenden samt reeeeeeeeeegnbåååååågaaaaaaar!!!) typ. Jag sprang runt mestadels i Castro med Bronkan min bara, men ni vet, att få visa päronen betyder nog mer än vad en 18åring kan beskriva på en sådan här blogg tror jag... Tyvärr, tyvärr är jag väl medveten om att långt ifrån alla har en Castro-vänlig familj och det grämer mig verkligen att inte alla unga alltid får höra hur föräldrarna står bakom dem, oavsätt livsval. Förhoppningsvis så har ni andra att prata med om det är så eran hemmasituation ser ut, annars kanske en kurator eller RFSL eller något kan underlätta lite?!
Till Castro kommer jag helt klart återvända, där vill jag någon gång bo.
//Emil.
ps. Kanske kommer mer om Castro en annan del, för här berörde jag ju mest bara Harvey Milk-delen i det hela, vilket är långt ifrån allt. ds.
