Isherwood och avläsningsförmågan

Kanske passar sig inte detta för en blogg, men å andra sidan så är det ju helt upp till mig då det är mitt eget val vad jag vill lägga ut på den här sidan. Det är ju sedan upp till er läsare om ni vill läsa det jag har att säga eller inte, men innehållet är det endast jag som rår över. Fiffigt.

Jag är mitt inne i Christopher Isherwoods A Single Man. (En enda man på svenska.) En helt fantastisk bok som får mig att tänka och ifrågasätta många tankar och tidigare dragna slutsatser. Samtidigt kan jag också säga, utan att ljuga, att allt det Isherwood beskriver i sin roman inte kommer som någon nyhet. Jag blir inte upplyst av att läsa hans tankar, utan känner mig snarare förstådd. Förstådd och accepterad. I hjärtat och i hela min resterande kropp vill jag gråta när jag läser vissa delar. Gråta inte så mycket av sorg som av någon svårbeskrivlig form av lättnad. Hela min kropp borde skaka, alla mina inre organ borde skälva till något, de hade varit den normala responsen på det jag känner och upplever i mitt huvud när jag läser hans ord. Att en författare kan sätta sådana känslor på prosa på det lysande och geniala sättet som Isherwood lyckats göra är otroligt. Det får mig att känna en framtidstro samt hopp om att jag en dag kanske kan göra detsamma.

Vad är det då Isherwood beskrivit som fått mig att så håglöst och fanatiskt ge mig hän åt hans tankar? Det vore inte möjligt för mig att nu, på en tänkt historialektion, återge hela den situation som han iscensatt för att få fram denna slutkläm som kanske på något mentalt plan fick bägaren att rinna över, därför kommer jag inte ens försöka. (Om ni har den engelska utgåvan hemma kan jag säga att det är runt sidorna 45-50, har ni sett filmen kan jag informera om att det är klassrumsscenen i början.) Det jag däremot kan berätta är att det Isherwood beskriver är hur en människa kan vara så fullständigt medveten om alla persontyper runt omkring henom. Hur en person så totalt kan se bortom folks påstådda personlighet och därmed ha förmågan att se under huden på personer i sin omgivning. Huvudpersonen - George Falconer - är proffessor i litteratur och undervisar därav elever av alla dess slag vid ett universitet. Han - via Isherwood som jag tror förövrigt är ett urexempel på de förmågor som George har - kan tydligt avläsa de reaktioner han får av sina studerande och blir därmed väl medveten om alla de karaktärsyttringar som försegår i klassrummet. Han beskriver även det ingående och jag kan på flera ställen känna igen mig eller delar av mig som i de olika karaktärerna man i denna scen får möta.

Kanske hade känslan av igenkännande samt tro på människan (jag har ofta varit av den egoistiska typen som starkt betvivlar att det faktiskt finns andra som resonerar som jag i det stora hela, men har på senare tid allt mer börjat bli motbevisad då jag fått en större uppfattning om hur pass komplex arten människa ändå är) försvunnit om jag inte haft historia som påföljande lektion efter min lilla lässtund. Jag har nämligen en känsla av att min historialärare - precis som George/Isherwood - kan avläsa personer på ett komplext sätt han också. Dock kanske jag har helt fel, men mina tankar kring detta inger mig ändå både en form av tillit samt en slags rädsla. Rädslan är troligtvis obefogad, men jag kan ändå på något sätt första varför en sådan känsla uppkommer för vore det sig så att läraren - samt andra i min omgvining, oavsätt hur stora eller små deras roller i mitt liv än må vara - kan se under huden på folk så skulle ju det då innebära att dessa personer då är väl medvetna om mina val och mitt handlande. Alltså betyder det att jag numera inte kan handla på något annat sätt än det som är totalt ärligt eftersom att allt annat går att se igenom. Detta blir i sin tur som att dra bort en matta under mina fötter, samtidigt som man fått golvet därunder något stabilare. Läskigt, lyckligt, toppen, jag är inte riktigt kapabel att avgöra den ännu.

Även andra tankar väcks såklart i mitt huvud. Tankar som i allra högsta grad är sammanlänkade med det ovanstående. Tankar som dessa: Om nu folk - låt oss ta den "fiktive" läraren som exempel - kan se under huden på människor, betyder det också att allt jag gör är förutspått och att de mest ringa småsaker, så som betyg och omdömen, då blir oviktiga eftersom de i sådana fall ändå inte kan påverka eftersom mitt handlande redan är givet? Ser läraren - och diverse andra med förmodad samma förmåga - då även de saker jag inte säger rakt ut och vore det i sådana fall något positivt eller något negativt? Blir man inte tokig av att hela tiden kunna avläsa människor, för så fot man yttrar det självklara sätter sig ju människor i opposition?

Nej, nu ger jag upp med dessa funderingar och återgår till mitt påsatta skal av obrydd fjollbög. Hjärnan blev lite överarbetad.
//Emil.

ps. Jag hoppas verkligen innerligt att ingen läsare tar illa upp av mina yttringar eller så, med "obrydd fjollbög" menar jag till exempel givetvis inte att alla bögar är fjollor eller att alla fjollbögar är obrydda. Det var bara en sammansättning av diverse ord som tillsammans bildar en någorlunda vettig förklaring till hur jag känner mig att jag vill vara ibland. ds.

New York runt mitt finger~

Var på stan med Rita-Pita-lingonsylt och hittade då ett litet mästerverk, en ring föreställande en storstad. Perfekt för mig med tanke på den stadsråtta jag ändå är, jag kan pussa på den när jag sitter alldeles ensam och övergiven på landet och skriver i sommar, myselimys!