Gymnasiet.

Jag läser i tidningar och se i videos att det ska bli bättre i gymnasiet. Överallt kastas informationen ut till alla Sveriges femtonåringar att klumpen i magen kommer försvinna så fort man börjar första ring. Säkerligen stämmer detta för många, men inte för alla. Vissa väljer fel, eller väljer rätt, men hamnar ändå åt tjotahejti. Vissa har ännu klumpen i magen, trots att de fyller sexton, sjutton, arton, nitton! Kanske går det inte över. Kanske är det ett faktum att gymnasietiden är ett helvete som man bara bör ta sig igenom så helskinnad som det bara går.

Jag ser på den här tiden som ett stort, svart hål. Ett hål fyllt till bristningsgränsen av ångest, ångest och åter ångest. Jag är inte manodeppresiv, jag har inte någon annan mental grej som gör att jag borde få ångest och känna skit över världen i sig, dock så är jag en minoritet på en plats där det kanske inte riktigt passar sig. Klassammanhang och jag går inte ihop, jag mår endast dåligt av allt som har med min skola att göra och tårar väller upp när jag inser att jag måste till den där hemska byggnaden imorgon. Men som tur är så har jag ju ett facit i hand. Jag vet att vissa hatade hela sin skoltid, jag vet att folk klarade den med nöd och näppe, men huvudsaken är ju i alla fall att de klarade det. Att det var värt att ta sig förbi de där hemska åren av helvete, för efteråt var livet så mycket finare. Det blir bättre, det blir alltid bättre! Jag måste intala mig det varje dag, varje sekund som jag känner mig glad så måste jag intala mig att detta kommer vara livet om bara några år. Transfobin och homofobin och allt skit om funkisar, det kommer inte vara en del av min vardag när jag gått ut trean. Om exakt ett år har jag bara en månad kvar, om exakt ett år och en månad är det fem dagar kvar tills jag sitter i studentmössa och dricker champagne och skriker av lycka för att jag har hela livet framför mig. Liv fyllt av människor som kommer se mig för den jag är och som kommer bita mig i axeln när jag behöver peppas. Hela jag kommer vara fylld av tuggmärken och mitt ansikte kommer vara alldeles rynkigt av tönt-skratt. Jag kommer vara ständigt lullig på champagne och goda praliner serverade på guldfat. I alla fall rent symboliskt.

Jag ska ta mig ur helvetet och jag ska göra det med stolthet!
//En just nu ganska sabbad Emil. (Det blir bättre, lovar.)

Sebastian, Aloysius och Charles~

Världens finaste personer! Jag har än så länge bara kommit 45 minuter in i TV-serien, men jag vet redan nu att jag kommer bli fast för alltid. Den är ju helt otroligt skriven och jag blir kär i precis varenda en utav alla karaktärerna som är med! Åh, fantastiska Brideshead Revisited!!!
//Emil.

Fyra år till

Sisådär en ett halvår efter resten av HBTQ-Sverige (förmodligen vissa heteros också, ska inte dömma) så har jag nu sett filmen Fyra år till. Den var faktiskt ganska mysig! Jag är ju i vanliga fall en sådan där dum och tråkig en som brukar vara fördomsfull och dra alla svenska filmer över en kam och säga att de är tråkiga, men den här var faktiskt inte så tråkig alls. Detta beror i och för sig säkert på att jag är partisk i och med att den har ett bög- samt politik-tema, men who cares. Jag hade kul när jag såg den och det är huvudsaken!

Tyvärr kommer jag inte återge hela handlingen, mer än att det handlar om en folkpartist och en sosse som blir kära, men jag rekomenderar den absolut för dem som sett alla deprimerande filmer där folk dör i aids och har sig och därför vill ha något roligare. Ibland behövs något okomplicerat där man inte tappar livstron totalt, faktiskt! Jag blev faktiskt lite varm om hjärtat i vissa scener, så ganska bra betyg får den helt klart.
Puss!
//Emil.