Så bögig som jag är så satt jag och kollade på ett gammalt Tyra Bank Show-avsnitt som handlade om gays som inte gillar att vara gay. Lite missvisande i och med att programmet har som tema att det ska handla om bögar som hatar bögar, vilket jag har svårt att säga att någon av dessa tre killar verkar hålla med om, men hur som helst! Det jag såg fick mig att tänka efter lite, för en av killarna hade nämligen (som i så många andra amerikanska program) fått hjälp att typ komma in i en "gay livsstil", det vill säga träffa andra gays och helt enkelt på den vägen acceptera sig själv mer. Det som jag alltså kom att tänka på när jag såg detta var att så, så många verkar känna sig så extremt obekväma med att leva utifrån de stereotyper som det finns gällande HBTQ. Det är som om det inte är okej att vara bög om man inte gillar mode eller åtminstone vill ha en "äkta man" i sängen på fredag. Jag har pratat med personer som påstår att de måste byta intressen för att på så sätt bli mer bögiga och att de måste lära sig att tycka om att shoppa och hålla på med ansiktsbehandlingar, för det är ju det bögar gör. Jag har träffat transkillar som prångt ska börja älska fotboll och flator som endast kan läsa böcker med någon slags politisk innebörd för att de inte annars är riktiga flator. Dessa stereotyper över hur diverse människor bör vara knäcker ju folk och sågar individer jäms med fotknölarna. What about it!Egentligen är jag verkligen inte någon att prata om det där med stereotyper, det har ni som läst min blogg ett tag, eller träffat mig IRL, säkert redan listat ut. Jag jobbar ideligen på ganska duktigt med att uppfylla punkt efter punkt på hur man ska vara som fjollbög/ungdom som tror den har diverse talanger med mera, med mera. Jag tjatar alltid om hur jag vill "göra saker fullt ut" och hur "viktigt det är att böga runt" och annat sådant där vidrigt tjafs. Heck, se bara på vad jag började det har inlägget med! "Så bögig som jag är---", vadå, kan bara bögar och straighta brudar se på Tyra Banks? (Typ! (Skämt åsido.)) Som flata läste jag nästan bara feministisk facklitteratur med fokus på genus, nu har jag som bög smällt en hel del romantiska gayböcker med någon flamboyant snubbe i huvudrollen. Trots allt detta som bakgrund så vill jag ändå säga att jag inte alls är för ett beteende där man gör sitt allt för att passa in i en stereotyp som påstås vara det mest lämpade sättet att leva som fjollbög/björn/butch/femme/tomboy/osv. trots att man inte alls gillar det. Nu kommer jag säga något som är otroligt uttjatat, men i det här fallet väldigt, väldigt sant: Följ ditt hjärta!
Vi tar mig som exempel! När jag var lesbisk så gjorde jag typ allt som jag hade fått för mig att en lesbisk skulle göra. Jag gick med i Ung Vänster, jag läste feministisk facklitteratur, jag dyrkade Le Tigre, jag hade diverse maraton över The L Word och jag köpte mig ett par kängor. Hur länge höll det? Från det att jag lade ner att vara en femme och skulle gå över till tomboy så blev jag ju trans över en natt och mellanperioden som intergender blev väl typ sisådär en åtta månader eller något. (Med detta inte sagt att intergender är en mellanperiod eller att vara lesbisk är ljug, det var bara för mig det låg till på det sättet.) Jag gillar The L Word, kängor är fint, Le Tigre och facklitteratur om feminism är väl kanske liiiiite uttjatade, men det händer väl att jag kan uppskatta det också, absolut. Dock så är jag inte på något sätt lesbisk länge, den identiteten höll inte för mig. Jag älskar många flator, fantastiska underbara brudar som jag inte under några omständigheter alls vill sluta hänga med, men jag är inte alls en av dem nu för tiden. Istället har jag, efter jäkligt mycket jobb tyvärr (mycket mindre än vissa jag hört talas om, vilket alltid varit en tröst, om än en sorglig sådan), äntligen hittat mig själv. Den jag är är en transboi som är bög på typ heltid (tjejer var tyvärr aldrig riktigt min kopp av te på något annat sätt än som väldigt goda vänner, tror jag) och som älskar att shoppa, titta på kärlekskomedier med killexkilletema, dricka söta drinkar, sitta på café och dricka smaksatt latte och läsa diverse homoerotiska modemagasin och liknande. Jag tycker många av de där stereotypt bögiga grejerna är ganska härliga och jag tänker i princip alltid "Ser jag ut som en flamboyant liten pojke nu? Skulle jag kunna vara som tagen ur en bok om backstage från operan från 1889? Fattar folk att jag är något som ser ut som en nidbild av en näpen gaykille, eller ska jag bättra på rouget ännu lite mer?", men skillnaden är att jag trivs med det och därför är det helt okej. Trivs man inte så ska man inte leva så, då ska man bara kunna chilla och leva som gay - eller vad man nu är - utan att behöva uppfylla massa töntiga påhittade kriterier. Bort med kravet på att uppfylla en mall! (Men låt för all del mallen vara kvar så att jag har något att utgå efter!! (Skämt åsido. Eller?)
//Emil.
