"Titta, en kille i rullstol!" fick jag höra av ett barn idag. Barnet var gulligt, log och sa hej. Det var ett pepp litet kiddo, det är ett som är säkert. Jag blev grymt pepp jag också. Om det var för det där supersmilet eller om det berodde på ett antagande av min könsidentitet som inte är det direkt vanliga antagandet när folk ser mig vet jag inte riktigt. Jag tror nog det senare... Är det det som är att passera? Jag har aldrig velat passera, trodde jag. Jag trodde inte det var något jag gjorde, jag trodde liksom jag var en person som bara kunde nöja mig med det jag var i mitt hjärta och inte behövde få det bekräftat av andra. Eller det kanske jag inte alls trodde... Jag har nog vetat länge att det är passera jag vill göra. Att jag hellre vill bli sedd som bög än heterobrud (gay, både som flata och bög, är för det mesta fine, hellre den fördommen än andra liksom). Jag är inte ens något av dem. Tänder inte på bio-killar. Eller om det händer så är det i så fall jävligt komplicerat.
Varför vill jag hellre bli sedd som kille än tjej? Jag är ju ändå inte något av dem. Varför blir "gumman" ett skällsord medan "gubben" är lite kul och gulligt? Det är väl inte så queert av mig. Inte så fint och obrytt. Jag är knappast TS (transsexuell), det skulle då vara om jag blir tvungen att skaffa mig den diagnosen för att börja med hormoner, men ändå är det nästan som att jag nått ett mål när folk säger "han". Det är namnet Emil och inte Emm jag kommer byta till liksom. Detta är fan svårt! Snart vet jag varken in eller ut.
Jag läste ett fanfic om Kurt och Artie ur Glee igår. I fanficets andra kapitel börjar Kurt istället bli Kourt (Kourtney) och pronomenet blir hon istället för han. Hon börjar ta hormoner och börjar på utredning. Artie raggar samtidigt upp Puck (en bad-ass-karaktär ur samma serie) som är kär i Kourt och det hela blir ganska snabbt ett poly-förhållande. Så från att ha varit ett mono-bög-par så blir det ett poly-trans-bög-hetero-par. Fantastiskt! Jag ryser ännu. Fint! Så fantastiskt fint! Glee goes poly och trans med mina favoritkaraktärer och Emil är lycklig.
Det börjar bli höst. Tack och lov.
//Emil.