Idag har varit en ganska händelserik dag, eller ganska mycket fläng i varje fall. Jag kom först instormandes i Hörsalen på Pride House någon minut över tolv för att lyssna på "Hur bemöter vi Sverigedemokraterna?" där bland annat Gudrun Shyman var med. Den kvinnan är det fett med stål i, hon är så jävla cool! Hon gjorde reklam för Fi hela tiden, nice! :D En grej om det föredraget bara: vad är det med alla dessa päron som envisas med att ta med sina barn in på sådana grejor?! Tur att det var en tant som sa till, inte för att det blev bättre, men i alla fall.

Efter det så drog jag till Butterix och köpte en mustash tills på lördag. Det var ett assvårt val, men efter mycket om och men så tror jag på den det blev till slut. Ni får se på bilder sedan. ^^

Efter det så drog jag hem och softade ett tag för att sedan dra tillbaka till Pride House för att lyssna på författarsamtalet med Eli Levén. Det var väldigt intressant... Känner inte att jag kan skriva så mycket om det pga. vissa anledningar, så ni får väl höra av er om ni är intresserade.

//Emil, Emm~

Handslag, famntag, klapp OCH kyss!

Trodde jag skulle sitta vid datorn i bara någon minut, det blev istället några timmar. Det blir väl så när en sitter och hittar information om trans och helt plötsligt känner på riktigt att jag kanske också finns här. Jag kanske finns och får ta plats, får säga att mitt pronomen är hen men ändå ibland referera till mig själv som tjej för att min plats på könskartan är luddig. Får känna ett behov av att försäkra sig om att den nya fina jackan jag nyss köpt inte är tjejig, trots att jag älskar den så mycket att jag inte borde bry mig om vad någon annan tycker. Det kanske faktiskt till och med är tillåtet för mig att gå och titta på bhar och tråna efter söta klänningar för vad rör det andra om jag klär mig som en cistjej men heter något som vanligtvis endast ciskillar heter? Jag älskar mig själv, om så bara ibland, så jag tycker jag är värd allt det här. Jag är värd en respekt. Jag är värd ett handlag istället för en klapp på armen. Tala till mig och stoppa upp könen i något hål som sitter illa till. Om tvåkönsmodellen är den enda rätta så är jag gärna fel, jag och så många andra. Att bli glad när folk tvekar på ens kön väcker dubbla känslor och tankegångar, men just nu vill jag bara vara glad för jag tror att det var mitt födelsenamn som bibliotikarien rynkade på ögonbrynen åt. Jag vill tro att jag i hennes ögon var svårbestämd på genuskartan, så nu tror jag det. Låt kön bli den lek, den maskerad, som det faktiskt är och skit i resten. Låt barnen ha föräldrar och inte mammor och pappor och låt föräldrarna ha barn och inte döttrar och söner. Gör en japan och använd inte pronomen, gör något!

//Emil.