Oktober och himlen är grå. Det har inte börjat regna än, men tittar man uppåt så ser man att det bara är en tidsfråga. Troligtvis kommer det inte bara ösa ner utan dropparna kommer också komma i form av hagel. R drog upp dragkedjan på skinnjackan och satte upp sjalen så den täckte mer av huden. Inuti de utslitna Conversen rörde han tårna frenetiskt för att försöka hålla värmen. Efter någon minut i kylan så såg han hur skolbussen svängde runt hörnet och trots viljan att vilja undslippa vädret så fick han den där klumpen i magen så fort han såg den gula färgen. Ju närmare bussen kom, ju mer hotfullt kändes det. R hade, om han varit ett kattdjur och inte en människa, ställt sig i anfallsställning och gjort sig redo för försvar, men i och med att han bara var en vanlig sextonårig kille i en småstad i mellan-Amerika så hade han inte något annat val än att lydigt stiga på och nicka kort mot busschauffören för att sedan leta upp en plats. Detta visade sig dock vara bökigare än vanligt då nästintill alla platser var upptagna av folks skolväskor och upplagda ben. Det var först när han kommit in i bussen ordentligt och alla dörrar stängts som det slog honom hur mycket det blåste utanför. Av någon anledning gjorde stormväder alltid R mer lugn till sinnes, för det var som om vädret uttryckte lite av hans allmänna kaos åt honom så att han skulle få lite tid att andas igen.
Egentligen fanns det bara en dålig sak mer snålblåst, storm och ösregn och det var det faktum att väldigt få fåglar gick att finna under dagar med dessa väder. R hade fått sitt fågelintresse av sin morfar, som förövrigt var den enda R kände sig bekväm i sällskap med längre än en timme åt gången. Fåglarna hade därför blivit något av en betingad reflex för trygghet och han hade alltid en bok om fågelskådning i väskan, utifall att han skulle se något bevingat som han ännu inte lärt sig identifiera. R stod och höll i sig i ett säte samtidigt som han tittade ut genom fönstret för att se efter om det inte fanns någon filur som trots allt bestämt sig för att trotsa vädret. Det var först när bussen krängde kraftigt som han drogs ur sin tankebubbla och hörde busschaufförens banningar om att han inte hittat sig en sittplats. Han drog sig längre bak i bussen i hopp om att hitta något undanskymt och hittade där en tjej som gick i hans parallell. De hade aldrig pratat förut, men han hade sett henne flera gånger i korridorerna. Alltid sittandes ensam med en bok som enda sällskap. Hon satt och gäspade samtidigt som hon satt och fipplade med att få i ett sugrör i en jordgubbsmjölk, han kände igen märket då han alltid köpte den med chokladsmak när han gick förbi ett Starbucks utan att vara sugen på en kaffe.
”Hej, är det okej om jag sätter mig här?” Tjejen svarade jakande och det slog honom att det troligtvis var den första gången han hört hennes röst. De log mot varandra då han satte sig, men när hon återgick till sin dryck kunde han inte för allt i världen komma på något att säga som inte skulle låta cheesy eller inövat så han började rota runt i sin väska efter sin kamera. Vanligtvis brukade han ha den hängande runt halsen, men just idag hade han bestämt sig för att vara duktig så han hade stoppat ned den i ett fodral och allt. Något han snabbt kom att ångra nu när han blev tvungen att vända uppochned på hela väskans innehåll för att hitta den.
”’Andra röster, andra rum’! Jag har letat som en galning efter den boken! Är den bra?” R vände sig förvånat mot tjejen. Var det någon annan än han (och alla andra kvasiintellektuella bögar som han ändå aldrig träffade på och heller inte hade så mycket gemensamt med) som läste Capote?
”Ja, den är jättebra! Mer arg än hans andra.”
”Ja, han skrev väl den när han var i vår ålder? I vår ålder är man väl arg, i alla fall om man är tillräckligt smart.” Tjejen gav ifrån sig ett leende och mötte hans blick stadigt, R flackade snabbt och greppade nervöst om den hittade kameran. ”Förlåt, jag ska inte störa dig, ska återgå till min frukost istället, blir bara så nördig på HBT-böcker typ.” Hon stoppade återigen in sugröret i munnen och vände sig bort mot fönstret.
”Nej!” Hon vände sig tillbaka. ”Ehm, alltså, nej, jag menar du stör inte. Boken är toppen! Jag har bara kommit halvvägs, men den säger så mycket och hans språk är grymt.” Rs ord bara for ur munnen på honom som om det vore avfyrade fyrverkerier. Det gick liksom inte att få stopp på honom, men tjejen visade sig vara ganska bra på att snacka hon också så när skolbussen nått skolan hade de hunnit byta ämnen både en och två gånger samt föra en djup diskussion om huruvida ”Frukost på Tiffany’s” verkligen var så bra som alla sade. De skulle precis till att skiljas åt när han stannade upp. ”Vänta! Får jag ta en bild av dig? Då minns jag vårt samtal så kan vi fortsätta där vi var senare?” Hon skrattade och nickade klartecken.
Femton år senare sitter R i en soffa i en louge efter en konsert för några tusen åskådare. Han är trött och är precis till att plocka fram telefonnumret till As hotell för att ringa och berätta hur konserten gick när han hittar bilden. Den är sliten och vikt ett antal gånger, men ändå kan han konstatera att hon ser precis likadan ut idag som hon gjorde då, om en med något dyrare kläder. De träffas ofta, minst en gång i veckan, och alla deras vänner är mer eller mindre gemensamma. Han avbryts av mobilen som surrar till: ett sms från henne, när man talar om trollen. ”Gf+bf kollar på ”Frukost på Tiffany’s. Audrey! Lirat klart?” Helt plötsligt vet han inte om han gråter eller skrattar längre och pojkvännen på hotellrummet känns inte så lockande…
