Du tryckte upp mig mot båtkanten och jag hade inget annat val än att återigen klättra ombord. Jag rös av det kalla vattnet som ännu låg som en hinna över min kropp. Ni drog mig ombord och du klättrade efter. Väl på båten fick jag ett stort vitt badlakan omlindat om mig och tillsammans drog ni av mig mina badbyxor som ni i meningen innan kallat "små och fåniga". Jag gillade dem och ansåg dem vara bland de bästa tillskotten till min sommargarderob, de var precis så löjliga och retro som jag ville ha dem. Ni turades om att torka mig och det dröjde inte länge innan jag återigen lyckats få upp något som gick att kalla en normal kroppstemperatur. Dock fortsatte jag att överdriva mina huttringar ett bra tag till för det var så fint när ni rörde vid mig på det där nästan överdrivna ta-hand-om-sättet. Efter en stund kom du ut på däck igen med en handduk virad kring höfterna och i händerna bar du papptallrikar fyllda med diverse delikatesser. Det var framförallt rester från kvällen innan, men i och med att de flesta innehöll något av de såsigare slaget så hade de stått och göttat till sig under natten så det var som att man åt helt nya rätter i alla fall. Lyxigt! Vi kurade alla ihop oss och kröp tätt intill varandra för trots den varma sommardagen så hade det börjat blåsa några svalare vindar. Jag fick en liten difus känsla av sorg över att sommaren inte var oändlig, men när jag vände mig till er för att söka tröst i mitt hjärta så kändes det med ens bättre. För oss kommer det alltid vara varmaste vår. När vi sitter där och ni ger mig mat och dricka och världens varmaste solstråle av en händelse tittar förbi för ett längre besök så att jag kan ta av mig badlakanet och låta mig värmas upp helt av sommarsolen och er kärlek så känner jag mig genuint lycklig och har bara en grej som jag vill säga, nämligen: Tack, mig själv, för att du är så bra på att ha det bra! Något mer skönlitterärt... //Emil

Igår - Nationella komma ut-dagen!

Och jag kallar mig en queer bloggare. Hmm... Jag missade faktiskt pinsamt nog helt det faktum att det igår var den nationella komma ut-dagen. Så där pinsamt efter som jag är så googlar jag det och får då följande information:
- En dag då alla ska komma ut ur garderoben, wihoo!
(Okej, det där sista ordet lade jag själv till.)

En dag försenad så här så tänkte jag ändå passa på att komma ut:
Hej, här är jag och jag heter Emil och är pansexuell, (en inte-så-smygig-smygbög) queeris, transperson (intergender, men på sistone nästan lite ftm), polygam/polyamourös (your choice), funkis/crip och jäkligt glad att jag är jag. Så det så! :D

PUSS på alla regnbågsbarn!
//Emil.

ps. Detta var ett jäkligt peppt inlägg, men jag tänkte faktiskt någon gång fram över försöka skriva ett litet mer allvarligt inlägg om att komma ut och vikten av att våga och att stå upp för den en är. Det är naivt att tro att sådant här är enkelt. Tyvärr. ds.

Lije, kalkbrott, trädgårdsland, underexponerad och boom-box.

Vår deal var grym, vi hade fått Ws morföräldrars sommarhus helt för oss själva för den kommande månaden framåt. Vi skulle få göra precis vad vi ville under de kommande trettio dagarna, så länge vi inte förstörde något och så länge vi höll vad vi lovat. Vårt löfte var enkelt, vi skulle förbereda en ganska ovårdad och igenvuxen del av tomten för att Ws mormor, när hon kom tillbaka, skulle kunna göra ytterligare ett trädgårdsland. Därav det faktum att W och A nu är i full fart med att försöka få bort det värsta av gräset med hjälp av en jättelik lije som de turas om att svinga. R ramlade i förra veckan från en överdrivet hög skejtarramp och sitter därför bredvid mig med foten lindad. Anledningen till att jag inte är med där ute och drar mitt strå till stacken är enke: jag är alldeles för underexponerad och vet alltså med säkerhet att ingen utav de tjänster jag har att erbjuda gällande detta skulle kunna vara till någon som helst hjälp. (Detta må vara ett utav mina tappra bortförklaringsförsök, för i grund och botten så är det nog helt enkelt faktiskt så enkelt att jag inte alls känner mig manad att vara ute i solen och arbeta asset av mig.)Jag och R har dock lovat de duktiga att ständigt ha en karaff fylld med saft och ett fat med kakor, så fort de behöver något att knapra på. Ikväll tänkte vi dra ut till kalkbrottet här i närheten. W och A vill bada bort dagens arbete och jag och R tänkte bygga upp en lägereld och grilla marsmallows. Vi tänkte också ta med oss Rs boom-box och spela lite retropop, allt för att göra den kommande kvällen sådär överdrivet romantiserad. Vi brukar faktiskt vara ganska bra på det där med att romantisera, just med tanke på att vi är lite av freaks hela bunten. Nu lutar sig R mot mig och filmar mig med As systemkamera, jag tittar in i kameralinsen och han får mig att skratta. Vi har alla fyra bestämt oss för att dokumentera den här månaden fullt ut, så nu är vår första text och film klar. Sedan ska allting tonsättas och illustrationer ska tillkomma, fint. Bara en liten idé till något skönlitterärt.

Slushie drypandes ned längs huden.

När jag blir större kommer jag titta tillbaka på min gymnasietid och då kommer jag ha förträngt allt det som faktist var sanningen. Det jag kommer minnas kommer vara somrarna, loven, helgerna. Resan till Tokyo, målade naglar, böcker plural och mitt första NaNoWriMo. Pride-parader och milkshakes i solen. Det är några av de grejor som min hjärnbalk faktiskt inte kommer avregistrera.

Dock finns det mycket som jag faktiskt kommer ha förträngt. Om bara två år kommer gymnasietiden vara ett minne blott. Om bara två år kommer jag inte längre behöva gå upp ur sängen alldeles för tidigt dagarna i enda. Slentrianen kommer vara över och äventyret som kallas livet kommer förhoppningsvis ha tagit sin början. De jag umgås med kommer vara 25+ och vi kommer ha så fett kul, so to speak. Jag kommer alltså slippa känslan av en byggnad som håller mina armar och sedan slushar mig gång på gång på gång.

Bilden ovan beskriver nog min känsla för detta som kallas skola ganska bra.
//Emil.