Sanden var varm mot huden och E grävde in tårna än djupare i sanden. Han hörde hur W suckade och log när han hörde honom smacka uttråkad med läpparna. De låg där tillsammans i det gassande solskenet och lyssnade till vinden som blåste och vågor som kluckade mot stranden. W hade även dragit med sig ett par högtalare som han sedan kopplat in sin iPhone i så de låg och lyssnade på något radioprogram om bögar under sekelskiftet och det hade kunnat varit ett mycket intressant och givande program om inte talarrösten varit så fruktansvärt seg. E tyckte dock att de hade det mycket bra när de låg där och kunde därför inte begära så mycket mer, men W var inte helt övertygad. Enligt honom var solen för varm och sanden för brännande. Havet lät stressande och var det inte även så att högtalarna faktiskt blivit lite rispiga i ljudet? W böjde huvudet bakåt och fick då syn på sin kille uppochned."Hej du. Hur går det?" E log och svarade lamt att han jobbade på brännan för fullt. "Hur länge tänkte du fortsätta med det projektet? Du är ju redan alldeles gyllene i huden och vi vill inte skaffa cancer."
"Är du uttråkad?" W suckade än djupare och vände sig i sanden av och till. Han förklarade därefter för E att det inte fanns något att göra och att det likväl kunde åka tillbaka in till city för här ute fanns det inget jobb eller någonting viktigt och båda kunde ju under den här veckan missa massvis av möjligheter till stora jobb. E visste att det inte var W som talade utan endast Ws behov av uppmärksamhet. Enda sedan den dag de först träffat varandra hade han förstått att samtidigt som W var van att stå vid sidan av andra så hade han alltid blivit sedd och älskad. Det var något de hade gemensamt. De var båda två två fullblodsegoister, den enda skillnaden var att W kunde dölja det bättre. Kanske var det därför som de passade så bra ihop, de visste alltid var de hade varandra och hade därför en trygghet i både sig själva och varandra. E kände hur han fick fjärilar i magen när han tänkte på vilken bra matchning de var för varandra för samtidigt som de båda var ego så var de också mycket rädda om människor runtomkring dem. Kärleken var mer rotad än något annat och det var just det som gjorde att de kunde leva som de levde.
"Babe, du vet att vi är en töntig kärleksnovell all over nu."
"Äsch, jag ser oss hellre på film, fatta mina armar gentemot din bränna, hett!"
E skrattade till och W vände sig över och gav honom en kyss på kinden.
Sanden kändes varm mot huden och tårna var fortfarande nergrävda. Ljudet hördes av vind och vågor, men radion hade tystnat. Istället kunde man om man var varsam lyssna till två mäns dova skratt och ljudet av långa ögonfransar som slogs mot kinder. Sommaren var mer påtaglig nu än någonsin.
(Något töntigt bara, men by the way så kommer bilden från filmen Christopher and his Kind som jag just fått ned på datorn, den lär vara fantastiskt!)
