Så var det med det.

I will survive, hey, hey!

Jag borde egentligen plugga nu, men jag ville bara posta en liten uppdatering till mina fina att jag lever och mår bra. Efter gårdagens inlägg verkar det onekligen som att jag är döende, men så är inte fallet. Mitt hjärta är inte brustet i tusen bitar och mitt rum är inte ett hav av tårar. Jag lever och har hälsan och har en fin framtid. Allting grått har också ett körsbär på toppen och jag var bara lite kär, inte totalt nedförälskad bortom allt förnuft.

Nu är det hög tid att gå vidare och tro det eller ej, men jag har redan börjat komma över personen ifråga! (Älskar att jag har förmågan att till viss del styra mina känslor.)

//Emil.

den som uppfann måndagsmornar ska fan dö!

Ska inte mera älska.

Du är kär i någon annan och jag kommer aldrig någonsin att finnas i ditt hjärta på samma sätt, verkar det som. Det är skönt att veta att du inte var dum, du var kär. Dock så gjorde jag en Kurt och det känns förjäkligt. (Eller just nu känner jag faktiskt inte alls.) Jag övertolkade vårt sätt, vår gargong, och först nu inser jag att du inte alls menade det på samma sätt som jag. På ett sätt vill jag att du förstår att det är dig jag pratar om. Förstår, frågar och förlåter. För av mig skulle du få ett ärligt svar. Jag är alltid ärlig med dem jag älskar.

Förlåt mig för att jag faktiskt trodde att mina önskningar var du och att du var en av dem jag verkligen skulle kunna komma att älska lyckligt. Förlåt för att jag inte sagt detta till dig högt, öga mot öga. Förlåt att jag heller aldrig kommer kunna göra det.

För mig är du en ängel, en väldigt olycklig sådan just nu, vilket smärtar mig. Vi är ganska lika, men du har nog mer ont... Aldrig blir min kärlek lycklig, och jag vet inte ens hur du luktar när du är nära. Jag känner mig som ett skämt...

//Emil.