Val som bottnar i någonslags osäkerhet är sällan bra val. Val som bottnar i osäkerhet och dessutom innefattar något som skulle kunna komma att bli till något självdestruktivt är definitivt inte bra. Val som bottnar i osäkerhet, innefattar något som skulle kunna komma att bli till något självdestruktivt och utöver det också har att göra med en stress och en känsla av att något måste bli överstökat är inte bara inte bra utan också riktigt jävla idiotiskt. Och ändå. Alla dessa - tillsynes självklara - val som man inte kan fatta ett beslut kring.
Saker går upp och ned, jag är ju trots allt arton. Ena sekunden är jag peppast i Vasastan, upplever att livet leker och vill inget hellre än att fortsätta som jag gör. Andra stunder vill jag bara dra ett täcke över huvudet alternativt försvinna till Bahamas. Dessa stunder läser jag en bok om hur nördar och gymnasiefreaks ska komma att ta över världen eller googlar "Steven Hawkins". Då känns allt lite bättre. Speciellt det sistnämnda. Man ska inte ha bråttom, inte för bråttom i alla fall. Det finns en anledning till att talesättet "tålamod är en dygd" faktiskt existerar. Jag är inte självdestruktiv och let's face it: jag gör inte dumma och självdestruktiva val om jag inte har en piska av normer och gymnasieklasser i ryggen. Jag heter Emm. Jag är arton. Jag bor i Stockholm och går i trean på gymnasiet. Jag är nörd. Jag är tönt. Jag är inte jätteball. Men: (dadadadam!!!) Jag har ett färdigskrivet utkast på en bok i min dator, en bok som är helt klar i april. Jag är också jäkligt smart och har SMA (Sweet Mutant Alternative) vilket gör mig typ ännu smartare. Jag läser apmycket vilket gör att jag hela tiden lär mig saker och jag kommer en vacker dag tala flytande japanska. Titta på Steven Hawkins, duh. He may've been nothing in High School, meeeeeen nu bah *katching* hej jag är CP och battlar med Einstein! (Jag är inte CP och lär inte battla med Einstein, men jag har SMA och kanske battlar med Hemmingway en vacker dag, vem vet?)
//Emm.
