Handslag, famntag, klapp OCH kyss!

Trodde jag skulle sitta vid datorn i bara någon minut, det blev istället några timmar. Det blir väl så när en sitter och hittar information om trans och helt plötsligt känner på riktigt att jag kanske också finns här. Jag kanske finns och får ta plats, får säga att mitt pronomen är hen men ändå ibland referera till mig själv som tjej för att min plats på könskartan är luddig. Får känna ett behov av att försäkra sig om att den nya fina jackan jag nyss köpt inte är tjejig, trots att jag älskar den så mycket att jag inte borde bry mig om vad någon annan tycker. Det kanske faktiskt till och med är tillåtet för mig att gå och titta på bhar och tråna efter söta klänningar för vad rör det andra om jag klär mig som en cistjej men heter något som vanligtvis endast ciskillar heter? Jag älskar mig själv, om så bara ibland, så jag tycker jag är värd allt det här. Jag är värd en respekt. Jag är värd ett handlag istället för en klapp på armen. Tala till mig och stoppa upp könen i något hål som sitter illa till. Om tvåkönsmodellen är den enda rätta så är jag gärna fel, jag och så många andra. Att bli glad när folk tvekar på ens kön väcker dubbla känslor och tankegångar, men just nu vill jag bara vara glad för jag tror att det var mitt födelsenamn som bibliotikarien rynkade på ögonbrynen åt. Jag vill tro att jag i hennes ögon var svårbestämd på genuskartan, så nu tror jag det. Låt kön bli den lek, den maskerad, som det faktiskt är och skit i resten. Låt barnen ha föräldrar och inte mammor och pappor och låt föräldrarna ha barn och inte döttrar och söner. Gör en japan och använd inte pronomen, gör något!

//Emil.