Jag läste för någon vecka sedan om gamla inlägg i den här bloggen. Då hittade jag en post där jag skrivit att det är okej att jag ibland för använda mig av pronomenet hon och att jag inte ska ansés mindre trans bara för att jag ibland bär klänning. Det är intressant hur snabbt saker och ting förändras. Nu känns det inte längre tryggt när andra säger hon, jag könar mig själv aldrig och till och med att vara en syster känns fel. Jag är ett syskon, en syster-bror. Alla klänningar har jag hängt in i en familjegarderob, jag vill inte se dem längre. Det var ganska länge sedan som jag rensade ut mina kjolar och mer feminina kläder ur byrån, men då hade jag fortfarande mina två finaste klänningar hängandes på dörren. Sedan kom det en dag då jag inte klarade av dem längre. En dag då jag började identifiera mig med de feminina-androgyna-mestadels-pojkarna i filmer. En dag då mitt födelsenamn inte längre var en förolämpning för det var bara inte jag. Emil är jag, Emm är ett smeknamn för att underlätta för vissa, något annat kopplar jag inte riktigt till. Hon är pronomenet på min syster, jag är ingen hon. Till mig, om mig, säger en hen. Hen och henom, annars så krävs det en bra anledning till varför en använder sig av fel pronomen. Det är lika fel att säga hon till mig som jag har en känsla av att det är att säga hon till George W. Busch. Skillnaden är att folk i mitt fall inte fattar felsägningen, så de känner inte att det blev pinsamt. Själv skrattar jag, de vet så lite.Jupp, jag är ute nu, helt ute ur min egen garderob. (Ska bara säga det till alla andra också...)
//Emil.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar