Jag kommer in i rummet och i samma rörelse som jag hänger av mig min axelremsväska så kastar jag mig på sängen. Jag ligger där en stund på mage och tittar slött in i väggen. När jag tröttnat på det så vänder jag på huvudet och glor ut över rummet en stund istället. Livet kunde inte kännar mer tråkigt, mer meningslöst. Jag stirrar, nästan uppfodrande, på läxorna som nästan lyckats trilla ur min väska när jag kastade den på golvet. Kanske, kanske kommer läxorna göra sig själva om jag stirrar på dem tillräckligt länge.
Efter vad som känts som evigheter så slår det mig att ingenting blir bättre av att ligga på den där sängen och tycka synd om sig själv. Det är välbehövt men det är inte som om mina väggar kommer vända sig till mig och plötsligt hålla med mig. Hur skulle ens de kunna vara på min sida? Men för att återkomma till det viktiga, det är synd om mig! Det är det verkligen, för hur skulle det inte kunna vara synd om en sjuttonårig pojkspoling som blivit avstängd från plugget och som förra helgen blev hittad neddrogad i ett buskage? Jag har inte den senaste EP:n, inte tillräckligt med vax för att fixa min rockabilly-frisyr och inte tillräckligt med pengar för att köpa det senaste åket (hell no, jag har ju inte ens körkort!). Jag har inga brudar, ingen gitarr och ingen sångröst värd att nämna. Det jag framförallt saknar är hjärna. Jag förstår nämligen inte att jag är lyckligt lottad för att jag är född med ett manligt könsorgan. Jag förstår inte att tjejerna runt omkring mig som jag hela tiden objektifierar förmodligen har så mycket mer talang än jag, men att de, tillskillnad från mig, inte har rätt att uttrycka den. Jag förstår inte att jag kan bli chef och rik och berömd nästan enbart för att jag är en jävla mansgris, utan jag går där i min lilla bubbla och tror att det är mig det är synd om. Jag fattar inte heller att jag borde tacka gudarna (om det nu finns några) för att min kropp fungerar som den "ska" och att jag inte är tillräckligt smart för att förstå vilka bra förutsättningar en har om en är vit, funktionsfullkolig, straight, man och cis. Hur ska jag fatta det? Jag är ju här för att alla älskar mig! Alla killar vill vara mig och alla tjejer vill ha mig. Något annat vore ju omöjligt. Så när jag väl tagit mig i kragen så drar jag mig upp ur sängen och in i badrummet. Där duschar jag och konstaterar än en gång hur snygg, smart och fulländad jag är. Samt hur synd det är om mig, offcourse.
50 år senare:
Jag sitter vid min laptop och skriver om en fiktiv idiot. En fiktiv idiot so jag kanske någonstans önskar vore jag... Fatta vad bekymersfri jag hade varit då. Bekymersfri och het! (Enda tills den sekund då jag öppnar munnen alltså.)
Det mest irriterande är att den ovanstående texten inte alls kom ut som jag ville! Jag ville skriva om en trans-queer liten 60-tals bög (läs: mig), men istället ser jag hur mina fingrar trycker på tangenter som bildar ord som handlar om värsta svinet. But why?! Jag behöver lite pepparkakor, lite fina kramar och lite hårgelé. Nu!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar