Det lovade inlägget...

Antingen så lever jag mig in lite för mycket i min framtida roll som överromantiserande författare, eller så är jag bara helt brutalt ärlig när jag skriver att jag vill vara en person som är med om mycket, men som själv inte involveras så värst rent emotionellt.

Precis som jag skrev igår så har boken jag håller på att läsa samt mina tankar om Emcee (min tolkning av karaktären) fått mig att komma in på de här banorna, även om jag säkert alltid tyckt så mer eller mindre. Jag tolkade nämligen Emcee som att han är precis just så som jag vill vara (och som jag till stor del säkert redan också är): alltså att han är med och delaktig i typ allt som händer, men att han ändå har förmågan att lämna känslorna utanför. Det måste ju vara det optimala, åtminstone för mig. Han kändes så avsexualiserad även om typ allt han gjorde anspelade på just sex och han kändes också så otroligt borta från hela situationen även om han hela tiden var där. Lite som om han iaktog allt som skedde med allra största intresse för att sedan använda sig av erfarenheterna till något annat. Något viktigt. (Kanske är det sedan i det där viktiga som han får utlopp för alla de känslor han annars inte riktigt har en kontakt med. Så kommer det nog åtminstone att vara för mig. Jag vill ju skriva om allt jag ser och upplever, så att jag på så sätt kan få gå igenom allt i lugn och ro.)

Ett exempel på att jag till stor del redan är en sådan här person är för att jag när jag blir kär/förälskad/förtjust i någon så lämnar jag i nio fall av tio känslorna utanför. (Tio fall av tio...) Jag är väl medveten om att detta i de allra flestas öron må låta helt befängt, för vad är kärlek (i alla dess former) om inte känslor? Jag ska försöka förklara hur jag tänker:
Om jag blir kär i någon/några (som nu till exempel) så blir jag det utan att blanda in några direkta känslor i vad kärlekskänslor kanske ofta menas vara. Jag känner till exempel aldrig det där behovet av att träffa personen/personerna i fråga just i stunden, men visst kan jag längta mig halvt fördärvad efter den/dem, men då beror det med största sannorlikhet på att jag vill hitta på något kul och vill råka ut för något spännande. För det är nog precis det som kärlek är för mig: spännande! Jag tar nog därför inte så allvarligt som vissa andra kanske gör på saker och ting. Jag ser på förhållanden som föränderliga (precis som jag ser på det mesta andra) och menar att jag därför inte riktigt kan förstå hur folk kan ta det så oerhört hårt med monogamin och det stängda förhållandet. Tro inte att jag tycker det är fel - absolut inte! - för jag förstår det helt enkelt bara inte. En annan grej jag inte riktigt förstår är hur viktigt det är för folk att sätta bestämda former på alla relationer de har till diverse människor. För mig så är många relationer jag har mycket mer komplicerade än att bara kunna säga rakt ut att "det här är en vän", eller "det här är en flirt", och så vidare. (Eller en flirt var ett dåligt exempel för många av mina vänner är även mina flirtar, även de som jag kanske inte ens skulle kalla vänner längre så...)

För att sammanfatta det hela (för jag har tyvärr inte tiden att göra detta till ett millångt inlägg precis för tillfället, samtidigt som det är precis det jag skulle vilja göra för att komma ifrån den insikten att det nu låter precis som att det endast handlar om kärlek - vilket det inte bör göra-) så kan jag säga att jag vill vara med om mycket - hur mycket som helst! -, men hela tiden göra det med känslorna lämnade utanför.
Puss!
//Emil.