Lera.

Lera. Allt jag ser är lera. Den omringar mig, den täcker mig. Den rinner ner i mina lungor, in i mitt blodomlopp. Jag känner hur den pumpar genom mina vener, genom hjärtat. Den går upp via ryggraden, in i både det centrala och det perifiera nervsystemet. Leran.
Överallt är det lera.

Staden är täckt av det gråbruna sörjan. Staden och alla dess invånare. Alla barn, alla äldre, alla djur, allas kläder, allas hattar, allas käppar, allas mat och allas liv. Allas skor. Speciellt allas skor. Jag tittar ner på mina klädda fötter och ser då att tårna är helt täckta av det kladdiga som nu torkat in och gjort sitt hem där över mina annars ljustbruna skinskor. Hela tån på skorna är täckta. Jag tänker för mig själv om det ens är möjligt att få bort hälften av allt smuts, eller om det redan är så ingrott att det blivit en del av min person.
Leran.

Jag hör kyrkklockan klämta. Den ringer precis över mitt huvud men ändå måste jag riktigt anstränga mig för att kunna uppfatta ljudet. Min hörsel är nedsatt och min syn likaså. Allt tack vare denna lera.

Jag försöker hoppa undan det värsta. Försöker gå på trottoarerna eller åka snålskjuts på vagnarna. Försöker skydda mig från leran. Allt detta besvär helt i onödan. Det finns inget som kan skydda mig från den, ingenting som kan skydda mig från smutset.

Precis som jag ska hoppa över den värsta lerpölen känner jag en knuff i min svank och landar därför istället rätt i helvetet. Jag sjunker längre och längre ned i avgrunden. Förbi Dantes nio kretsar, förbi den allra yttersta avgrunden. Jag är värre däran än någonsin tidigare för här är leran tjockare. Mer massiv. Inte nog med att den är innuti mig, den är också en del av mig. Den har smält sönder min själ och ersatt den med torkade lerkorn. Som om jag vore ett sönderslaget keramikföremål. Den har kloggat igen min mun och torkat ut mina ögon. Den har täppt till min näsa och för varje slag mitt hjärta slår så bildas nya sprickor i mig där materialet redan torkat. Jag är en design. En prototyp. En microorganism. En sak. Ett föremål. En keramikvas. En kopp. Ett hårstrå. En död. Ett föredetta. Ett efteringet. Ett efterföre. Ett föreefter. Leran. Den förstör oss. Det börjar redan i sjuårsåldern då vi för första gången får komma i kontakt materialet. Då vi skapar koppar som spricker och fat som smulas sönder till stoft. Sedan blir det bara värre. När vi hunnit bli tonåringar så är sprickorna så påtagliga att vi börjar få allvarliga brister i vårt självförtroende. Då kan vi inte göra mycket annat än utöva självkritik och se våra fel och brister i spegeln, morgon som kväll. Sedan blir vi till stoft.

Nu är jag slukad, men ändå existerar jag. Leran gör aldrig slut på mitt lidande. Hela tiden hoppas jag att det är min sista sekund i medvetande, hela tiden tills jag inser att jag kanske förlorat uppfattningen för länge sedan. Jag kanske upphört. Bara upphört. Blivit till lera, eller så har jag alltid varit det. Lera kanske inte är något en blir, utan något en är.

Att bli skapad och bli till keramik.