En annan scen.

Jag sitter nedanför en scen. Det är en scen jag inte kan komma upp på. Det är en scen som är så stor, så oövervinnlig. Jag ser det inte som ett självändamål att komma upp där, för det är, och kommer alltid att vara, en omöjlighet. Jag måste ha andra mål. Mål som inte är ouppnåeliga.

Jag är inget offer så jag har inga drömmar om något som jag ändå aldrig kommer kunna få. Nej, jag är verkligen inget offer! Dock så vill folk ofta sätta den stämpeln på mig, offerstämpeln. Den är vidrig. Den är feg. Den är svag! Jag vill inte vara svag, för att vara svag är att vara mesig. Tyvärr är svagstämpeln en annan som jag ofta får dras med. Vi människor utgår ju så mycket efter utseende, det är liksom så vi gör. Jag är liten, späd och har ännu runda kinder, så därför blir jag automatiskt klassad som både svag och ett offer. Jag kan ju inte försvara mig rent fysiskt så alltså är det fullt naturligt att klassa mig som alla dessa ting. Allt jag är är söt. Söt, liten, len och tyst. Det är i alla fall så jag borde vara. Att ingen ut av dessa saker stämmer är det dock ingen som riktigt orkar ta hänsyn till, ingen vill liksom förstå det. Jag är inte särskilt söt, utan kan tvärtom vara ganska dryg, jag är inte liten annat än till storleken rent fysiskt, jag är inte så len utan bitvis ganska sträv och jag är inte heller tyst, utan pratar gärna mycket med långa haranger. Alla dessa saker de dömer mig för att vara är alltså det som de ser, eller snarare det de tror att de ser.

Men jag förstår dem. Hur kan de tro något annat? Hur kan någon som ser ut som jag, som har mina förutsättningar, vara något annat? Det är ju så vi porträtteras i nästan alla filmer, i nästan alla böcker. Det är så vi framställs. Det är så samhället vill ha oss. Vi ska vara söta, små, lena och tysta. Vi ska le ett stillsamt, gulligt, litet leende och säga hej på ett tvekande sätt. Vi ska göra det tydligt att varje dag är en kamp för både oss och våra nära, men samtidigt så får vi inte riktigt vara helt medvetna om vårt underläge. Det får nämligen aldrig bli obekvämt för de andra. Vi ska bära mjukiskläder och våra intressen ska givetvis innehålla djur, natur och mysiga filmer, som vi kanske inte riktigt förstår eftersom de oftast handlar om kärlek. Nej, kärlek är ingenting vi egentligen har någon kontakt med alls. Vi kan givetvis känna och ge kärlek till våra föräldrar och dylikt, men vi kan inte känna den där passionerade förälskelsen. Det är vi inte kapabla till. Möjligtvis kan vi tro att vi är kära. Exempelvis i en ut av våra assistenter. Vi tror ju nämligen att ingen någonsin kommer kunna älska oss. Vi är halva, och hur kan man älska en halv person? Vi kommer leva ensamma för alltid. Vi är dock inte särskilt ledsna över detta faktum. Vi vet ju liksom inte riktigt vad vi missar eftersom vi inte kan förstå det. Vi vet inte att det är något dåligt med att vara ogifta och utan barn. Vi vet vår lott.

Det är alltså därför jag gör folk obekväma. Därför jag inte riktigt kan vara med i alla sociala sammanhang. Folk vet inte hur de ska göra om de inte får luta sig framåt och klappa mig på kinden och kalla mig duktig. Det faller sig inte naturligt för dem att göra något annat och då undviker de hellre mig än att träna om sig. Detta är till min stora lycka.

Som sagt, den där scenen är inte för mig. Den är inte tillgänglig och sakerna man gör på den är inte heller dem gjorda för att klara anpassningar. Jag har andra scener. Mindre och mysigare. Mer familjära. De scenerna når inte ut på samma sätt, de gör sig inte bra i massmedia. Dock så förändrar dem succesivt människors tänkande och så småningom även person. Det är de vettiga människorna som kan ta in det som visas där, och vettiga personer har en förmåga att dra med sig flera. Jag tror på den scenen för jag tror på mig själv. Den må innehålla mindre glitter, mindre glamour, men det beror endast på att estetiken där är annorlunda. Den är inte grå, tvärtom, den har tusentals färger, men man måste bara ha huvudet för att se dem. Den scenen kräver ingenting förutom tron på mångfald och tron på lycka. Den är öppen för allt och alla och den går att anpassa efter allas behov.

Nu tar jag mitt pick och pack och placerar det i mitt knä. En sista gång vänder jag mitt huvud mot den stora scenen och tar farväl, tar farväl av alla idéer om att någonsin komma upp där. Sedan vänder jag mig med huvudet riktat mot nya, fräscha, mål och rullar bestämt där ifrån.

Jag har hela framtiden på min sida.

Detta skrev jag till en tävling i höstas där uppgiften var att skriva något som kunde läsas upp på en scen. Jag tog det ordagrant~